På Julen får man ta från det undre lagret...
I dagens Aftonblad får man rösta på favoritpralinen i Alladins chokladask. Naturligtvis ligger Trillingnöten och Gräddnougaten i topp. Själv föredrar jag den ljusa chokladen i Paradisasken. Jag är personligen mer eller mindre övertygad om att det försiggår något skumt fuffens i chokladfabriken. Hur skulle man annars motivera att vissa riktigt elaka bitar har fått fortleva år från år, som till exempel de trista tryfflarna, körsbären och den beska marsipankonfekten, medans andra ljuvliga gotter försvinner fortare än man hinner svälja??
Vart tog till exempel den Spanska nougaten och Mandelsplitten vägen??
Rent krasst.... hur brukar det se ut i era chokladaskar därhemma? Vilka bitar blir kvar till sist? Är det inte så hos er också att ni slits mellan snålheten och sötsuget nån gång fram i januari, och till sist stoppar in 'de förhatliga' i munnen bara för att få lägga kartongen i pappinsamlingen och bli av med den i den allmänna julbortstädningen.
Min misstanke riktar sej mot chokladpamparnas och deras sannolika svågerpolitik. Förmodligen är det någon med släktskap i ledningen som hittat på 'de förhatliga' och uppbär någon form av 'stimpengar' för dem. Däremot är det nog fattiga uppkomlingar med klockren chokladkänsla som uppfunnit 'de bortplockade', därav utfallet. Morr!!
Det är nog ingen slump att det skapats ett reklaminslag om fenomenet - På julen får man ta från det undre lagret! Jag föreslår chokladpamparna att snegla på Aftonbladets chokladtest och sanera bort otäckheterna för att istället genast återinföra den Spanska nougaten, Mandelsplitten och göra dessa i flera exemplar istället. Lyss till folkets röst. Folkomröstning är ingen dum tanke. På så vis skulle var och en hitta det man ville ha redan i det övre lagret och uttrycket 'God Jul' kvalitetssäkras. Amen
http://www.aftonbladet.se/matvin/article4060183.ab
Spännande timmar i Bufflarnas hus
Lovande rubrik eller hur? Den får symbolisera allt det spännande som faktiskt hände i min lilla värld i den lilla avkroken Vindelgransele på 60-70talet, trots att vi inte hade någon tv, och ytterst begränsat spektra av godkända/tillåtna radioprogram.
Programmen - Det ska vi fira och Barnens brevlåda, Sjörapporten samt Högmässan fick dock grönt ljus av censuren. Veckans pausfågel räknades också som rumsren och jag minns hur jag som barn satt på ekparketten i vardagsrummet lutad mot den varma radiogrammofonen medan jag spanande in i det "gröna ögat", vred lite på de vita bakelitrattarna och tryckte på någon av de sex knapparna.
Man hade en distinkt känsla av att närsomhelst få närkontakt inte bara med omvärlden utan kanske även med yttre världsrymden. Kortvåg - Långvåg..... ett myller av spännande ljud, visslingar, tjut, brus och fräsande. Någon gång kunde man urskilja en upphetsad röst på ett främmande språk och föreställa sej hur någon på andra sidan jordklotet sökte kontakt eller ropade på hjälp. I min värld kunde detta vara uppochnervända kineser, sjömän eller fattiga negerbarn i Afrika.
I skivfacket fanns idel kristen musik: Solstabröderna, Norrbottens evangelister, Familjen Sjöström samt Kjell och Odd, Systrarna Fält och många fler. Man kunde alla sånger utantill och sjöng med. Storasyskonen kom hem med modernare tongångar - Pelle Karlsson,
Kjell och Rolf Samuelsson, Jan Sparring etc. Man rös av vällust, och njöt av att kunna manipulera röstlägena mellan 33, 45 och 78 varv. Det var intressant att höra Systrarna Fälts - De som skåda upp till herren - trestämmig kolibrisång förändras vid 33 varv till ett intressant basmurrande.
Man fick även tillfällen att rysa av helt andra känslor ibland under någon av alla de "möten" - alltså sammankomster i kapellet i byn eller någon av "utposterna" eller grannförsamlingarna. Det fanns redan då en uppmuntrande kultur av att delge budskapet via sång och musik. Predikanter med eller utan hustrur, evangelister, missionärer, familjer, resepredikanter och då och då någon kringresande kristen musiker.
Många var duktiga sångare och musikanter. Andra spelade hellre än bra, och vissa lämnade outplånliga minnen av hemska tongångar och falsk ärrbildning i musikminnet. Allt utgick från och kryddades av budskapet som ofta framställdes med en dramatisk underton av rörelse och avsett att skapa effekter såsom glädje, hänförelse, skuld, skam, botgöring och ånger. Väckelsesånger.
Jag väljer att företrädesvis minnas det musikaliska med glädje, men många av texterna kan vid en närmare analys idag göra mej fullständigt mörkrädd och ambivalent om huruvida jag ska skratta eller gråta, men även där väljer jag att spara godbitarna i hjärtat och se resten som grundval i den fylliga ord/floskel/uttrycksbank som jag har nytta av varje gång jag fattar en penna. Den enda bank där jag är stenrik!!
När jag var barn hade såväl dragsspelet som saxofonen blivit "rumsrena" och betraktades inte längre som syndiga. Dock var det inte alltid självklart att de elektrifierade instrumenten accepterades fullt ut av den äldre generationen. Några djärva pionjärer (män förstås) trotsade dock inskränktheten och turnerade runt och presenterade med en spirituell underton nya okända instrument såsom Halvakustisk gitarr, Hawaiigitarr och Elcittra. Man bänkade sej storögt med en upprymd känsla och man ömsom njöt - ömsom förfasade sej. En sak är säker - tråkigt var det aldrig.
Afrikamissionärerna bidrog med målande skildringar i brev till församlingen om förhållanden, umbäranden och framsteg ibland hednabarnen. I söndagsskolan stoppade vi pengar i sparbössan som föreställde en knäböjande tacksam afrikan, som bugade varje gång en slant trillade in. Idag skäms man retroaktivt, men mitt i allt fanns ändå en grundläggande respekt och jag minns inget annat än en jämnställd känsla. Vi ville göra gott.
Ibland fick församlingen celebert besök av hemvändande missionärer från "fältet" som visade kläder bilder, och förmål från missionsstationen. De berättade fantastiska historier om människoätande lejon, bufflar och krokodiler. Vid ett par tillfällen hade de med sej en livs levande afrikan, och alltid lämnade de ett svartvitt foto av missionärsfamiljen - det var viktigt att bli ihågkommen i tankar och förböner under nästa "period". I mitt föräldrahem finns ett helt album med sådana kort. Än idag tror jag många pingstvänsbarn med mej kan någon trudelutt på Swahili.
Där - mitt i detta - satt lilla jag och var fast övertygad om att min värdsbild var allas. Jag trodde att jag levde i den vanligaste och normalaste av världar. Trygg och ganska lycklig.
Guldet från Vindelgransele eller Chicken-race och bröllopsbestyr
Att det finns guld i Vindelgransele är sant - och dessutom i flera bemärkelser om jag ska tro mina kära svågrar som snällt nog säjer detta om sina fruar. Skulle du säja det till mitt exx så kunde han mest troligt gnola en strof på "Guldet blev till sand"
Någon gång i mitten/slutet av det ljuva 60-talet började iallafall mina äldsta systrar att bli giftasvuxna och hämtade hem timida ynglingar från platser med exotiskt klingande namn - såsom Kattisavan och Tvärålund.
Det rustades till junibröllop för min äldsta syster. Över 100 gäster var inbjudna och bröllopsförberedelserna startade i god tid. Mor och far planerade menyn och på den stod bland annat kyckling.
En afton gick jag och mamma upp till "ledet" för att passa kvällsbussen från stan. Ut lastade vi några stora bruna kartonger med små runda hål i. Inifrån dessa hördes en kakafoni av pipande ljud. 100 Kycklingar - små små gula påskkycklingar - endast någon dag gamla kryllade runt i parti och minut. Riktiga söta påskkycklingar - helt oemotståndliga för ett litet flickebarn som mej.
Redan när vi öppnade lådorna var några döda, och vi insåg att kycklingar och kyla inte hör ihop, så det blev till att ha dessa krakar inne i köket tills dess att dom vara starka nog att klara sej ute i ladugården. Det blev ett intensivt arbete att hålla denna blivande bröllopsmåltid vid liv med hjälp av värmelampor. I kaffefatet med dricksvatten drunknade genast ett par till. Pappa Alvar fick en snilleblixt och uppfann en fin vattenautomat av en uppochnervänd vattenflaska på ett fat som portionerade ut vattnet droppvis.
Folk vallfärdade för att titta på spektaklet, skolan var på studiebesök. Jag var mäkta stolt.
Så småningom växte dom till sej, blev stora möra och hamnade sedermera på bröllopsfest - som ett av inslagen på menyn. Jag blir nästan svettig när jag tänker på alla vedermödor det måste ha inneburit innan allt var fixat och klart. Bara att slakta och flå dem måste ha varit värsta projektet för våra kära föräldrar.
Dessutom skulle de fortleva i den svettiga vetskapen att ha ännu 4 döttrar att gifta bort - förutom brorsan förstås. Om jag inte minns fel - upprepades proceduren när det var dax för nästa syster att skrida fram till altaret något år därefter.
Om det är kycklingen förtjänst ska jag låta vara osagt - men båda dessa systrar lever ännu i sina "äckliga lycktenskap" som min mor brukar säja, och de har verkligen tagit Gud fader på orden och "gått ut och uppfyllt jorden" fast jag tror faktiskt inte att han menade att dom behövde göra det själva.
Årets höjdpunkt - kollektivt tandläkarbesök
Experten säjer att man ska skriva personligt i sin blogg för att nå ut. För närvarande djupdyker jag i mina barndomsminnens djupaste arkiv, och hoppas att det kan locka dej till ett leende eller en tår i ögonvrån.
Tänk dej Norrlands inland i mitten/slutet av 60-talet.
Jag inser att somligt liknar Monty Phytons skrytsketch om vem som hade det värst, när jag berättar från minnenas arkiv, men somligt är faktiskt rätt absurdt trots att jag minns med glädje.
Bland årets absoluta höjdpunkter (sant!) var det obligatoriska massbesöket hos tandläkaren i Lycksele 7mil bort. Den sjusitsiga taxin packades med oss ungar, och med lite tur fick man sitta bakåtvänd längst bak. Det barn som hade anlag för åksjuka placerades i framsätet hos chauffören Sixten Gradin. Dagen låg lång och löftesrik framför. Ett heldagsäventyr - utan mamma och pappa till staden den brusande och pulserande - Lycksele.
I fickan brände slantarna. Efter genomlidet tandläkarbesök hägrade himmelriket - Fruktcentralen. Men först skulle man genomleva den evighetslånga väntan tills alla var klara innan vi nylagade, mörbultade och ännu bedövade dräglade iväg i gåsmarsch till kiosken. I kindpåsen bultade ännu blodiga bomullsrullar. Oftast hade det gjorts ganska massiva ingrepp, mycket nytt amalgam och tänder som drogs. Ingen mamma att hålla i handen. Vi var 7-11 år gamla. Längs Storgatan neg jag till varje människa jag mötte och sa Goddag - precis som vi lärt oss hemma.
Redan genom glasdörren kunde man ana härligheterna och drog ivrigt i det långa runda snedställda ekhandtaget för att kunna öppna den tunga dörren och få tillträde till sötsakerna. En ljuvlig arom av frukter, choklad, kaffebönor och för länge sedan förbjudna smaktillsatser steg i våra små förväntansfulla näsborrar.
Svårigheten var att välja bland allt det underbara.
Tomtebrus - små plastnappflaskor innehållande sprittande syrligt fruktpulver alternativt Hockeypulver - ett dito med salmiaksmak.
Kolarullar, lakrits eller hallon. Dixi, Rival eller Foxkola. Käck eller Plopp...svåra beslut för en suktande barnagom som just är på väg att vakna till liv efter Xylocainsömnen. Tomteklubbor eller sockriga röda? Valet var svårt - ja nästan omänskligt. De allra första lösgodisprototyperna - surisar, segisar och lyxsockerbitar trängdes i den vita lilla papperspåsen med lila och svart sirligt mönster på.
Känslan av rikedom när pengaskramlet tystnat och fickorna istället fyllts av påsar innehållande timmar av outsäglig njutning. Sockrets välsignelse hemsökte mej redan där och då och dess njutbarhet är än i denna dag i sanning svårslagen.
Sensmoralen av ett kombinerat tandläkarbesök och sockerorgie blir som den blir, men det hjälper mej ändå på ett sätt att minnas dessa rimligtvis hemska upplevelser som positiva. Sedan fick vi förstås rita tandtrollen Karius och Baktus i skolan samt skölja med det förhatlig fluoret varje vecka.
Hemma i badrumsskåpet stod eventuellt en tandborste - troligen oanvänd. Men den har jag inget som helst minne av.
Att koka soppa på en spik
Samma vecka som vi flyttade till Sörfors lades butiken i Brännland ned till vår besvikelse. Visserligen jobbar vi ju båda heltid i stan, så det borde inte vara något problem med att kunna få hem dagligvaror. Det som däremot kan stöka till det är när man oförhappandes får främmande eller ett par extra tonårspojkar övernattandes. Med andra ord får man alltid gardera sej och ha något på lut 'utifall att'. Vara lite extra kreativ och röra ihop något vid behov. Oftast fixar det sig.
Min kära mor har ett fint ordspråk: Fem var bjudna och tio komna - häll vatten i soppan och bjud välkomna. Tanken är god även om vattnet numera oftast ersätts av creme fraische eller något annat fettbildande. Min nödproviantlösning handlar ofta om att komplettera måltiden med något riktigt gott bröd, en ost och nåt smarrigt till efterrätt. Gärna en god smulpaj med glass. Det är standardlösningen.
Idag gick jag ut hårt vid spisen och har en jättelasagne special på gång i ugnen. Älgfärs med het salsa, paprika, lök och vitlök, bechamelsås med ost och lite spenat i. Det gäller att vara påhittig för att få i sonen grönsaker. Han är fortfarande på gurkstadiet...hm.
I grytan bredvid kokar grunden till en gammeldags rejäl köttsoppa. Köttsoppa och höst hör ihop för mej. Jag kan om jag blundar - än en gång förflytta mej i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.
Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna - i dagarna tre. Förutom pölsan - den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.
Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sej stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt 'Farfars fransyska' och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.
Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.
Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden - ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.
Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val - det var bara att ro båten iland.
Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet - när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt - lilla mor Marianne.
Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.
Drömliv - Etapp 3
Oj vad många tankar som dök upp när jag började fundera kring mina drömmar.
Jag börjar med att delge er en kort sekvens ur en galen och ganska så absurd dröm. Tror att denna dröm härrör från åren då min dotter Sandra fick tandställning, alltså någon gång i slutet av 80-talet. Den enda minnesbild jag har ifrån den drömmen, är att det verkar vara kväll och jag står framför badrumsspegeln och förbereder mej inför natten. Jag stoppar in tumme o pekfinger i munnen trycker på en liten metallspärr i gommen och vips fälls den metallkonstruktion ihop som uppenbarligen har hållit uppe huden över min skalle och ansikte. I handen står jag plötsligt där med detta nätverk av stag som helt genialiskt fällts ihop till en liten kompakt metallgrej.
Jag står häpen och ser mitt huvud deformeras och sakta sjunka ihop som en suffle, helt tomt tills det slutligen ligger som en basker över halskotpelaren. Den drömmen du!! Det blir något att sätta tänderna i för en hungrig drömtydare! Att några av er redan idag rycker på axlarna och säjer - än sen - det har vi länge misstänkt..får jag helt enkelt stå ut med.
Allra överst på önskedrömlistan står: Att mina kära får ha hälsa och kärlek, samt att jag ska hitta nya vägar att tanka energi. I mina önskedrömmar finns även hela tiden känslan av att det bara är en tidsfråga innan jag kammar hem storvinsten. Frågan är dock hur detta skulle kunna gå till när jag ytterst sällan spelar eller köper lotter.
Egentligen står nog den drömmen för önskan att slippa bekymra sej om ekonomi. Tänk att kunna bo och ha basen i R:s stuga i Gauto 2/3 av året, få fiska och vara nära naturen, men tjäna tillräckligt för sitt uppehälle o framtida pension genom att skriva, göra och framföra musik samt åka runt med några riktigt bra föreläsningar. Att samtidigt kunna ha en liten lägenhet i Umeå med omnejd som knutpunkt för mej och familjen det är min önskedröm, min framtidsdröm. Orealistisk måhända, men drömma är alldeles gratis.
Det dröms, fantiseras och visioneras alldeles för lite. Ta fram din dröm i dagsljuset, fundera över den och ta med den in i en alldeles ny, oskriven morgondag - full av möjligheter.
Vad tror du om drömmar?
Drömliv - Del 2
1989 dog vår pappa Alvar på Lycksele lasarett. Vi visste att hans hjärta inte skulle orka länge till, så vi samlades där syskonen med respektive tillsammans med mamma. Förloppet drog ut över flera dygn och vi turades om att sitta inne hos honom de sista dagarna.
På ett fantastiskt sätt beredde personalen rum för oss, fast vi var många och vi kände oss aldrig i vägen trots att avdelningen var fullbelagd.
Den sista natten satt jag inne hos pappa några timmar tillsammans med min syster Ellen. Hon satt vid sängen och höll hans hand.
Här kommer min berättelse - dröm eller glimt - vad tror du?
Jag sitter i en fåtölj vid fönstret och blundar. Det är fridfullt i rummet och pappa sover lugnt. I denna stund får jag vara med om något märkligt och trösterikt.
Plötsligt befinner jag mej liksom högt ovanför, i en otroligt vacker festsal som badar i ljus. Där är mycket högt i tak. Tänk er Blå salen där Nobelfesten äger rum, fast ljusare och vackrare. Min utkikspunkt är högst upp ifrån hörnet mellan kort och långsida och det känns som om jag kikar in genom en liten öppning vid taket genom ett slags titthål.
Där ser jag i andra änden av salen hur några ljusa gestalter håller på att duka ett festbord med kandelabrar. Man har just lagt på en vit lång duk och påbörjat dukning och dekoration. Jag kan tydligt höra klirr av glas och bestick. Ett glatt sorl hörs ifrån sällskapet som utstrålar en positiv och förväntansfull energi. Det är feststämning i luften och förväntan. Något är tydligen på gång och festföreredelserna fortgår medan jag iakttar.
Sedan är stunden över, jag vaknar till efter min korta slummer men har ännu känslan kvar inom mej fast jag konstaterar att läget är oförändrat för pappa. 19 år senare kan jag fortfarande känna det trösterika i denna drömsekvens, och jag väljer att behålla känslan av att någonstans förberedde man hans ankomst. Det skulle bli fest - för Alvar var på G.
Drömliv - Etapp 1
Drömmar av silver, drömmar av gull
Vakna för månens och kärlekens skull
Ni känner igen strofen eller hur?
Drömmar..... Förutom en bild av en alldeles underbart spröd liten småkaka, väcker ordet en mängd andra associationer och minnen hos mej.
Dagdrömmar - förkom mest i ungdomen då man hade utvecklat konsten att hänge sej åt vistelse i luftslott till fulländning. Då handlade de oftast om kärlek och framtid och kom oftast i kölvattnet på längtan, väntan på ett telefonsamtal, ett brev, eller ett möte och ofta i samband med 'Starlet-läsning'. Nuförtiden är det svårare. Man är mer krass, följer koncentrerat livets snitslade bana och är mer obenägen att improvisera och ta dagen som den kommer. Men ibland kan jag sakna dagdrömmarna. De tillförde ju onekligen livet en ny dimension av möjligheter.
Mardrömmar - är jag tack och lov nästan helt förskonad ifrån. Den senaste mardrömmen jag kan minnas måste ha varit när jag i 5-6 årsåldern drömde att den bruna tjuren som körde den grå traktorn på 'Nils Holgersontapeten' i min barnrum kom ut ur väggen och skadade mej. Glömmer sent förtrytelsen i mitt barnahjärta när jag för syskonen påstridigt skulle överbevisa dom om att detta faktiskt hänt 'på rikt' och visade klösmärken på mina överarmar. Ljudet av deras råbarkade skratt och känslan av att inte bli trodd, sitter etsat i hjärnbarken.
En falsk sanndröm - med ett så förvirrande begrepp kategoriserar jag en av de drömmar som bitit sej fast i snart 25 år. Situationen är absurd, men jag vill börja med att ge en liten faktabakgrund för att göra det hela mer begripligt. Vid den tiden jobbade jag som postkassör och mötte många människor dagligen i luckan. Däribland en hel del företagskunder. På Helektron jobbade vid den här tiden en kille som ofta gick företagsärenden på posten. Vi hälsade nästan dagligen på varandra och utbytte ibland någon artighetsfras, men jag minns inte hans namn.
Något år senare drömmer jag en märklig dröm. Jorden är helt översvämmad av vatten, så till den milda grad att jag ser horisonten rundas och allt runt omkring mej består av mörkt och farligt vatten. Jag håller på att drunkna och kämpar för mitt liv. Inte en människa i sikte. Då ser jag hur en vit, öppen, ganska snabb motorbåt närmar sej. I aktern står en ensam man och kör. Det är han - killen från Helektron. Han är klädd i orange livväst och han blonda hår fladdrar i vinden. När han kommer fram till mej stänger han motorn, båten sänker sej ner, han böjer sej fram - sträcker ut en hand och drar upp mej i båten. Jag fylls av en intensiv känsla av tacksamhet över att han räddat mitt liv. Där tar drömmen slut. Än i denna dag tänker jag på honom med varm tacksamhet, fast jag inte har en aning om vem han är och har inte sett honom på snart 25 år. Märkligt eller hur!
Gamla mor har en stor tilltro till drömtolkning och vädrets inverkan på människan. Jag vill addera 'fullmånen' till dessa faktorer. Hörntänderna känns faktiskt lite svårare att dölja bakom överläppen dessa dagar. Fråga en barnmorska vad som händer med tillströmningen av födande kvinnor med vattenavgång vid fullmåne.
I 'Drömmar etapp 2' vill jag delge er den fantastiska dröm jag hade när jag och min syster satt vid min pappas dödsbädd. Samt litegrann om framtidsdrömmar. Håll utkik.
Vad tycker ni egentligen?
Ligga på divanen
Har följt debatten om maten i äldreomsorgen med visst intresse, och samtidigt reflekterat över mina egna matvanor idag och hur jag föreställer mej att jag kommer att vilja ha det på ålderns höst.
När jag blundar och försöker visualisera detta, framträder på min näthinna bilden av en liten äldre dam i snygg fotsid 'rökrock' och fårskinnstofflor som ligger skönt tillbakalutad på en pösig divan, med en slipprig roman, zappande med fjärrkontrollen till tv:n och med en Paradis chokladask framför sej (på äldre dar FÅR man ta från det undre lagret).
På ett runt bord med fotsid duk, bekvämt inom räckhåll ser jag hennes laptop, en kaffetermos och något fräscht och läskande att dricka samt tv-bilagan och dagstidningen intill. I en liten sammetsask döljer sig den oumbärliga pincetten, tandpetarna och en hämtmeny i fickformat från pizzerian runt hörnet. Nu och då plingar det till i Skypen där släkt och vänner hör av sej och vinkar från webcamen.
Under armstödet ligger en halväten påse Riesen - kraftig chokladkola som hon gömmer för sina barn, så de inte ska banna henne för att hon äventyrar sitt dyra porslinsgarnityr.
I den av personalen 'vältummade' levnadsberättelsen (önskedröm) står de flesta av mina personliga önskemål, och så även mina kostönskemål. Där kan man tydligt utläsa att ingen broccoli är välkommen över min tröskel och än mindre över mina läppar. Att jag föredrar skumtomtar och kokosprickar framför kåldolmar och att en nyligen fångad och smörstekt harr alltid får mina smaklökar att jubla och tillika den gula mjälla mandelpotatisen som växt i den sandiga Vindelgranselska myllan.
Där beskrivs vad som av mej uppfattas som 'julmat' och framför allt: att jag innerligen för tid och evighet undanber mej rumsvarma tetror med kemisk näringsdryck vars enda syfte är att skapa en illusion av bruten nattfasta. Provsmaka om ni inte tror mej. Sällan har så dyra droppar smakat så avslaget och gett så lite effekt. Där på bordet ligger istället dietisten Magnus smaskiga recept på hemgjord sängfösare som kryllar av vitaminer och helt saknar E311.
Jag kommer troligen att föredra att inta de flesta måltiderna i mitt eget rum, då jag är något av en ensamvarg, men uppskattar att alltid tillfrågas vilket jag föredrar just för dagen.
När R kommer på besök vill jag använda mina fina fotglas och hoppas att han har med sej något extra romantiskt, gott och lättuggat... (ostron känns lite passerat - förstå mej rätt)
Då vill jag vara nyduschad - lukta gott under rökrocken och få min privata skylt - STÖR EJ - upphängd på dörren
En karl i min "car"!!!!
Efter veckor av bredvidåkande med R där jag kämpat för att få en syl i vädret när GPS-tanten hämtat andan, var det med en yster känsla av frihet och härskande över luftrummet i bilkupén som jag tog plats bakom ratten i nya GPS-fria kärran.
Lugna favoriter i bilradion, motorns nöjda spinnande och en maklig trafiktakt. Livet på en pinne helt enkelt. Ingen som såg som sin livsuppgift att lyssna på motorvarv, växlingsfrekvens eller som stint sneglade på min vänsterfot för att eventuellt lyckas "sätta dit mej" i ett allt för flitigt användande av kopplingen. Jag njöt i fulla drag över min nya frihet och känslan av att vara oberoende - när som ur tomma intet etern plötsligt klövs av en kararöst som på engelska upplyser om att "sidoljus ej fungerar" samt att det är "dags att fylla på spolarvätska!!!
Ett kontrollorgan i maskopi med R helt enkelt! Adrenalinet strömmade raskt till och jag scannade panikslaget av kontrollpanelen efter avstängningsknappen. För en sekund var hela min uppmärksamhet inriktad på att få tyst på karleländet.
Nu sitter jag alltså här med en icke-avstängningsbar spökröst i bilen och vet inte riktigt vad jag ska tycka om saken. Det blir till att ta på sej starkaste läsglasen och dyka in i instruktionsboken för att lista ut hur jag ska tysta honom. I nödfall får jag väl bända bort en eller annan säkring. Alla tips emottages tacksamt!
Ibland blir man brydd och ganska bedrövad
Läser hur djurrättsaktivister än en gång släppt lös tusentals minkar. Syfte är höljt i dunkel. Dessa stackars krakar går ett dystert öde med trolig död tillmötes. Vem gör man en god gärning för? Ingen vet.
Vi lagstiftar om olika saker. Hästar ska ha sällskap, och få vistas ute viss tid varje dag. En "hästlig rättighet". Inget snack i nån klausul där om att när det kniper går "medel före mål" . Visst är det bra och fantastiskt att leva i ett samhälle som även värnar om våra djur, men visst vore det än mer självklart att detta skulle vara en mänsklig rättighet......även om man är gammal, funktionshindrad och t ex demenssjuk?
Att få sällskap och rätt att komma ut en stund varje dag låter för mej som en rimlig önskan, men för de mest utsatta - våra äldre - gäller att "medel går före mål" när det kommer till kritan och man inte hinner med befintlig bemanning. Utan att det räknas som ett lagbrott. Man får helt enkelt stanna inne. Jag vet exempel där personer inte varit utomhus på långa tider.
Men resurser är inte hela lösningen. Jag skulle önska att man prioriterade och synliggjorde vissa "basic" saker som man inte fick tumma på. Mat, dryck, sömn, basala kroppsfunktioner, tillsyn och omvårdnad räknas ju som mer eller mindre självklara, medan sällskap, frisk luft och aktivitet utifrån individens önskningar och förutsättningar mera är en "lyx" idag och i viss mån beroende på engagemang och prioritering hos utförarna.
Jag fasar för min egen ålderdom. Precis som i skolan är det så att den som lever om mest får mest uppmärksamhet och resurser.Tysta små tanter är det ingen som ser. Bäst att man tränar sina röstresurser. Kanske man skulle kunna få en "tamaguchifunktion" på handleden där en liten elektronisk signal påminner mina vårdare om att nu måste Gunnel få en kram,lite uppmärksamhet, lite att dricka , eller en stunds vila? Man ska inte förakta tekniken som hjälp i denna utsatta tid. Kanske mina vårdare skulle vara mer motiverade om de fick poäng för varje utfört moment. Bonussystem? Nu skenar min fantasi, men visst krävs det att vi tänker till för att förbättra saker och ting.
En seriös ide jag har - är att istället för värnplikt, borde alla ungdomar efter gymnasiet ha ett obligatoriskt "socialt värnpliktsår" där man får arbeta inom äldreomsorgen mot en viss dagpenning.
På så vis skulle man kunna överbrygga åldrar, träna sej i empati och få en förståelse för andra människor. Våra ungar är nu mestadels fostrade till individualister och ser bara JAG JAG JAG.
Jag tror det vore en bra livsläxa och skulle ge samhället framtida tex politiker och läkare, som har ett bredare perspektiv och högre allmänmänsklig kompetens. Visst låter det bra?!
Slutligen skulle jag vilja hälsa till eventuella djurrättsaktivister och övriga som har ett behov av att släppa ut någon: Bli istället volontär i äldreomsorgen, ta med dej en liten tyst tant eller farbror ut i friska luften ett par gånger i veckan istället, och du kommer att växa och uppleva en mening med ditt liv.
Changera, Sjangsera eller Chansera??
Jag kunde ha tagit gift på att detta var ett "bondskt" uttryck och blir därför lite paff när jag hittar det i ordboken. Iallafall så beskriver det på pricken vad som händer en lagom tjock och ganska prydlig norrländska i sina bästa år när hon kommer till fjällstugan.
Allmänt okammad,oborstad och mystiskt munderad beger man sej ut i friska luften. Idag är det skoteroverall som gäller, och under den några omaka varv med tajts, plyschbyxor och fleecekoftor. Hårborsten ligger kvar hemma i Umeå och tandborsten känns oroväckande torr så andedräkten syns bokstavligen i den kalla höstluften - av flera skäl än enbart kylan.
Sjön ligger mörk och stilla. En ensam sjöfågel glider ljudlöst fram. Fjällen är nu snötäckta och alla löv har fallit till marken. Vattnet är spegelblankt och ytan bryts endast av ett par strövak. Ingen större aktivitet på fisken, men jag beger mej ändå ut i båten. Imorgon ska det snöa så det finns risk att detta är årets sista fisketur från båt.
Alltid lika vemodigt när naturen går ned på sparlåga och förbereder sej för vintersömn under snötäcket.
Frid och tystnad känns som balsam för min överhettade hjärna efter veckans jobb och anspänning. Jag vilar i att bara få vara. R jobbar på med skotergaraget och altanbygge på baksidan. Det börjar bli klart nu. Jag ska bära in en massa ved och plocka undan inför vintern. I kaminen brinner en stilla eld. Min själ är hemma här.
Ord och handling – ibland går dom inte hand i hand
Sådärja, då var man på plats i fjällen igen, mörkt tyst och kallt, så kan man sammanfatta Gauto när vi kom nu ikväll (+2) Dessutom hade en storm rasat och ställt till med en viss förödelse, bland annat så hade vår fina (och enda!!) skugg-tall på udden knäckts, bordet kastats omkull och en virkeshög i presenning vräkts ned från altanen. Starka naturkrafter i omlopp vill jag lova.
Dagens titel föranleds av mina tidigare utfästelser om kriterier på den bil jag ämnade anskaffa. Så här med facit ihand - och som nybliven ägare till en blågrön Reunalt Laguna kombi-99, kan man konstarera att det blev inte en siffra rätt till slut. Jo faktiskt ett rätt - fyra airbags, så säkerheten har jag inte tummat på. Men trots att jag strax innan provkörde en superläcker liten Nissan Almera silverfärgad som gick som ett spjut, så kände jag direkt jag tog plats i Reunalten vilken skillnad det var i komfort. Så jag är nöjd med både bilen och priset - 31000 kr.
R är nöjd med mitt val och tycker att jag gjorde ett klokt val. Antar att det var skuffen, railsen och dragkroken som föll honom mest i smaken. Iallafall har han varit helt otrolig i att hjälpa mej fram till bilköpet med att söka bilar och kolla upp allt möjligt. Sedan har karln ingen skam i kroppen när det kommer till prutning, men det gynnar ju mej! Puss på dej gubben!
Nu blir det fiske och jobb varvat. Har en mäktig hemläxa med från dagens arbete med demensprocessen i Skellefteå, där jag haft förmånen att jobba tillsammans med ett gäng kreativa och härliga kvinnfolk från länets olika hörn. Ett sant nöje! Men klurigt och inte helt enkelt uppdrag vi har.
Nu har vi fått värme i stugan och jag vågar krypa ut ur filten och borsta tänderna. Det ska bli skönt att sova!
Jag vill tacka livet!
Kommer hem efter en intensiv men rolig jobbdag. Har tillsammans med Jenny varit ute på handledningsträffar för omvårdnadspersonal, dessutom en del kontorsjobb och förberedelser inför morgondagens nätverksträff i demensprocessen med folk från länet. Det känns spännande att få vara med och påverka riktlinjerna för demensvården och att man ska ha samma rätt att få en bra diagnostik, behandling och omvårdnad vart än i länet man bor. En svår nöt att knäcka, men inte desto mindre viktig!
Sjunker ner lätt utsjasad i fåtöljen vid hemkomst kl 19.30 och slår på teven. Nyhetsrubrikerna skriker ekonomisk kris, varsel och elände. Man hör hur många kommer att drabbas och kanske får gå från hus och hem. Känner mej med ens lite piggare och tacksam för att ha ett fast jobb som dessutom är kul och utvecklande.
När jag så hittar Marie Wiklunds berättelse om sin tuffa kamp mot sitt återfall i bröstcancer, http://www.aftonbladet.se/wendela/special/article3433125.ab verkar med ens mina egna små krämpor och bekymmer helt bagatellartade. Man glömmer bort att vara tacksam för hälsan, kärleken och jobbet. Marie - jag vill tänka goda och varma tankar för dej och de dina. Ge inte upp!
