systergunnels

Igenom

Den första dagen

I vemod brann mitt bröst

Och ingen makt på Jorden

Mig kunde giva tröst

Den andra Dagen

Förtärdes jag av sorg

Och ingen Gud i världen

Fick bli min tröst och borg

Den tredje dagens Himmel

Var mörk - och smärtan röd

Jag famlade i mörker

Jag sökte hjälp och stöd
 

Den fjärde dagen såg jag

En strimma utav hopp

Men ännu hade döden

Sitt grepp omkring min kropp

Den femte dagen randades

Och smärtans krafter vek

När solens doft jag andades

Fast ännu var jag blek

Den sjätte dagen läktes jag

I hjärtats bittra sår

Och kunde nästan ana

En doft av liv och vår

Den sjunde dagen gladdes jag

Att sorgen var förbi

Var starkare än någonsin

Och glad att jag var fri

Gunnel 1984

Man rodnar nästan när man skriver det. Raspeballer......

Det låter som något man vill låna ut en rakhyvel till eller hur?

I själva verket handlar det om det senaste på paltfronten. Det finns uppenbarligen inga heliga kor längre. Paltens genuina ursprung i Piteå har fått konkurrens västifrån. Ett norskt påfund är alltså detta. Palt i pulverform..... Jag är ruggigt skeptisk, men har naturligtvis fallit till föga för reklamens makt och elaka tungor säjer till och med att de är goda.

Jag slits mellan nyfikenhet och lojalitet men hemfaller ofrånkomligen dagdrömmande åt nostalgiska kulinariska minnen och hamnar då förstås i Mammas kök. I Vindelgransele i hjärtat av Västerbotten.

Ser framför mej det låga rostfria fatet på vaxduken där de små oemotståndliga flatpaltarna samsades med de störra runda fläsk och fetpaltarna. Den rejäla smörklicken från den koboltblå assietten och en försvarlig slev med nykokt lingonsylt. Därtill iskall mjölk i räfflade duralexglas - en aning matta av tidens tand.

Det optimala tuggmotståndet i en väl kokt och lagom hård palt är när man måste ta ett distinkt bett och jobba ordentligt med käkarna för att sönderdela den till sväljkonsistens. Efter akten sitter man där och pillar lite förstrött med tungan över det skrovliga partiet i gommen där den obligatoriska fetthinnan satt sej och inväntar Paltkomat - det ofrånkomliga tillstånd där man för en timme eller två befinner sej i ett kolhydratrus med en fast övertygelse om att man aldrig mer ska känna hunger. Under denna tid kämpar verkmästaren i magen med palten i fas 2 och vi tar gärna en liten tupplur under själva matsmältningen. Paltkomats kännetecken är en genomskinlig blick, minskad pratlust och uppknäppt byxknapp.

Jag myntade detta uttryck om hunger för många år sedan: Likheten mellan mat och kärlek är denna - när man är hungrig så tror man aldrig att man ska bli mätt - och när man är mätt så tror man aldrig att man ska bli hungrig igen. Så är det med Paltkomat - i sanning.

I dessa tider när köket blivit internationellt och Tacos blivit svensk husmanskost av idag, vill jag göra en lite djupare analys på Palten som företeelse. Jag vågar drista mej till att påstå att troligen så har all mat sitt ursprung i Palten. Det var där det hela började - se bara på Vårrullen - deg med köttinnehåll, Pizzan - deg med köttinnehåll, Pajen - deg med köttinnehåll, Pitabrödet - deg med köttinnehåll, Korv med bröd - deg med köttinnehåll, Pirogen -deg med köttinnehåll. Ja ni ser ju själva. Vi får helt enkelt söka människans ursprung i Piteå. Sensationellt tycker du kanske, men vid närmare eftertanke - visst går dom lite på knogarna i Pitetrakten? (Obs det finns inget samband med Pit-bullen och Palten)

Imorgon smugglar jag iallafall en påse med det vita pulvret (ni på Stureplan ska inte tro att ni har ensamrätt pulver) till min Paltgourmet till syster i Gävle. Vi får invänta  en recention ifrån henne innan vi bestämmer oss för att gilla eller ogilla det norska påfundet. Den som väntar på något gott.....

Sitter stadigt förankrad i Tv-fåtöljen och njuter av min favoritman - Povel Ramel som just nu är på Kanal 1. På frågan vart han får sin inspiration ifrån (han har 900 verk registrerade) svarar han att ordet "inspiration" är överreklamerat och att han själv föredrar ordet "arbetsglädje" och att försätta sej i ett "roat" tillstånd.

 Genialt och så sant. Om man ska vänta på den stora inspirationen så händer inte mycket. Den mannen är min idol. Jag vet ingen som så genialt vänder och vrider ut och in på begrepp. Här ett smakprov - Fastaren - Min favoritdikt av Povel. Den är SÅ sann. Det vet vi alla som misslyckats med bantning en och annan gång

Man känner figuren sin, får man väl anta,
men lika förbaskat så blev det en chock
när spegeln en dag gav mig order att banta
och skyltfönstrens glasrutor ropade: "tjock!!!"

Jag sa till mig själv och jag sa det med ens;
"Nog finns det en gräns, snälla Ers Korpulens!
Man kan inte speglarna lasta
Nej nu är det hög tid att fasta!
Basta."

Diskret smög jag in i en boklådas dunkel:
"En handbok om fasta!" Min mun kändes torr.
På kinderna glödde min rodnads karbunkel
när hem jag sen smet, som en pastor med porr.

På kvällen jag läste om "noll-kostens charm",
om gifter jag hyste, om tömning av tarm -
och sen gick den av bara farten.
Starten.

Min nästa butik blev ett hälsokost-tempel
ett typiskt exempel med blodsaft och bad
från müsli-doktorerna Ritter och Hempell -
Då mindes jag Lützner i boken som sad':

"Den fastande ensling som måttet har hållt,
Har orsak att känna sig dubbelt så stolt."
Så jag borde förr ha en orden
än att folk som bebor Tallmogården
får den!

Jag fyllde min boning med linsmjöl och gurksaft,
med "Hälsojord", glaubersaft, örter och ax -
En gummislangskanna med glidvänligt slurk-skaft
stod vit som en helgedom, städse till lax -

Att bortjaga dunster: en eldriven fläkt -
Till porernas rening: en slaggsamlardräkt -
Jag skyggade ej för beloppen,
Jag skulle ha opp'en i toppen.
Kroppen.

Ett slemkok på linfrö blev kvällsvardspoängen,
sen saltlavemang, sen med lindor och vadd
ett "priessnits-omslag" runtom magen, sen sängen
Jag drömde jag låg där på lit de parade.

Vid sidan av båren stod Roger Vergé,
Bocuse och Chapel, Haeberlins, Girardet -
Med sorgband på sås-stänkta rockar,
fanns runtom, i gråtande flockar,
kockar.

Vid surkålssaftfrukosten slet jag upp fönstret,
Min pyrande trängtan fick skjuts av en bris,
som strax strödde grus i det lovvärda mönstret - - -
Jag tänkte i planet, på väg till Paris:

"Än sen!! Runt vart hörn finns ett nytt Börja-Om
och kilona stortrivs ju så länge som
kring integriteten man reglar
och inte för ofta besneglar
speglar."

// Povel Ramel

Skrev denna dikt till mina döttrar på en svenskalektion på Komvux våren 1992, men den är lika aktuell idag.

Till mina döttrar Sandra och Isabelle  då 11 resp 5 år gamla

Till mina kära döttrar båda

som snart skall vuxenvärlden nå

Som vän och Mor jag vill er råda -

om sånt som ni kan stöta på.

Ni rena blad där ingen hunnit skriva -

där ingen penna ännu skrivit fel

Som blomsterknoppar efter vinterns driva

som orörd frukt - så fin och hel

Visst önskar jag - som mången ängslig Mamma

att vägen ska bli slät och lätt att gå

Men mitt förnuft det vill ej alls detsamma

Det vill att målet trots allt slit blir värt att nå.

I era ögon - själens klara speglar

man kan ej ännu skönja något svek.

Men flickor, när man ut i livet seglar

förstår man snart att det är ingen lek.

Ni kommer säkert mången gång att såras,

att känna sorg och ilska i ert liv.

Men när av bitterhet och gråt ögat vill tåras

håll blicken högt - Ta inte utan giv

Visst finns det mycket som är underligt i världen,

sånt som är orättvist och hopplöst att förstå.

Slås inte ned av vanmakt under färden

gör något åt det - stå ej blott och titta på.

Var stolt och ödmjuk - bådadera

Låt hjärtats dörr jämt stå på glänt

så sol och luft kan cirkulera

och vädra ut det som är skämt.

Men akta er mest för cynismen,

den kväver lust och växer ofta fast

Släpp aldrig in den , då finns risken

att ni får släpa jämt på denna tunga last

Snart kommer kärlek att uppfylla era väsen

ge den stort rum och njut av denna kraft

Men känn efter först - var gärna lite kräsen

innan ni njuter sötman i dess saft

Stå stadigt upp, med fötterna på jorden

då är det liten risk för något fall

Låt tungan vara våg åt orden

Stå alltid för ditt ord - Stå pall!

I era ögon - själens klara spegel

finns självförtroende och hopp

Vad ni är vackra - låt ej modenyckers segel

förkväva stolthet för sin egen kropp.

Läs varje dag - en snutt, om inte mera.

Låt ordens vingar sluta er i famn.

Bli aldrig stor och sluta fantisera

Lär allt om Himmel Hav och Land

Låt aldrig stressens klo er fånga,

allt har sin tid, sin egen stund

Dagarna blir aldrig nånsin långa

om du har roligt - klockan den är rund.

Vad mer vill jag ha sagt som gäller kvinnor?

Er framtid är i egna händer lagd!

Jag önskar att vi sedan blir väninnor -

en underbar och rolig pakt.

Jag önskar lycka till i Livet,

att Fria Starka ni ska gå

Jag finns hos er för alltid - det är givet

Jag älskar er SÅ, båda två

Från Mamma Gunnel 1992

Nu blev ni allt nyfikna! 
Dagens osmakliga/smakliga (välj själv) rubrik föranleds av ett MMS på en 3-kilos slemsopp, skickat av min käre botaniske analfabet som nyss gjort fjällvärlden osäker i några dygn tillsammans med ett gäng skjutglada gubbar och siktet inställt på ripa. Ozonskiktet i Klippen lär vara utbytt mot testosteron efter denna strapats.  

Iväg skickade jag en spänstig tuffing med allehanda överlevnadsutrustning i säcken, bössan i högsta hugg och en hel kartong ammunition. Hela karln var fylld av förhoppningar och energi. Jag framlade ett försiktigt förslag att han skulle ta med en hink ifall det skulle finnas mycket kantareller som det ju kryllar av i Tärnafjällen så här års. En indignerad blick följt av ett ljudligt fnysande avsnoppade mej brutalt, men jag framhärdade med kantarellpriset från Ica i färskt minne. Tänk vilken guldgruva att ha i frysen under vintern.   

Det var dock omöjligt att övertyga honom om detta. Ripa var ordet för dagen och "förresten - hur ser kantareller ut" Visserligen har jag tidigare fått erfara hans bristande botaniska kunskaper både gällande fjällfloran och i blomsteraffären, med en och annan traumatisk relationskris som följd. Jag funderar skarpt på att förse honom med en inplastad bild på röda rosor i plånboken - allt för att förhindra en upprepning av den sk "fyratulpanerskrisen" som ägde rum på vår treårsdag. Say no more... 

Hem fick jag en Zeb Macahan-look-alike. En stappelbent stackare med krum rygg och utpräglad kroppsodör. Efter en varm dusch och lite middagsmat tryckte Systergunnel ned honom i TV-fåtöljen och förbjöd strängt alla andra aktiviteter än sittande för resten av kvällen. 5 ripor på 20 man och 12-13 km vandring under dagen låter i mina ögon som ett förverkligande av det gamla ordspråket: Mycket väsen för lite ull, sa käringen som klippte grisen. Kontentan blev alltså varken ripa eller kantarell i frysen, men men skam den som ger sej. Det går väl fler tåg. 
I frysen ligger några fjolårsripor, i skogen häromkring lär det gula guldet finnas och fisken - den "finns i sjön".  

    

Har senaste veckorna seröst funderat över att införskaffa 1 stycke spikmatta. Tror faktiskt på rönen att det onda övergår i behag, och att det skulle göra susen både för min egen och R:s stela ryggar. Vi är båda ungefär lika vigulanta som  två järnspett och ålderskrämporna börjar smyga sej på så smått.

Under årens lopp har jag faktiskt fallit till föga några gånger för Tv-shops ljusskygga mirakelvaror. Det har då mestadels handlat om skrymmande otympliga träningsredskap som utlovat fantastiska resultat på bilringsfronten.

Det enda som har smalnat  är tyvärr plånboken. Den "svarta springaren" är numera såld till en godtrogen ännu icke desillusionerad kvinna. Sit-upsbågen "råkade" bli kvar i huset efter vid skilsmässan och jag antar att den fortfarande tar upp ett halvt källarrum. Den lilla magrullaren med handtag står  framme i allrummet  till allmän fallrisk och förtret. Jag vågar inte använda den mer då jag hört ruggiga historier om folk som slagit ut framtänderna vid användandet.

En enda produkt  har varit till glädje i hushållet - Swivel Sweeper som faktiskt fungerar. I synnerhet den lilla bordsvarianten. Sonen ådrog sej dock mitt missnöje då han en gång "städat upp efter katten"  med den stora och sedan inte tömt den på begagnad kattsand. Den efterföljande konfrontationen kan i historien kategoriseras som ett "familjeintermezzo"

Tidigt 80-tal. Jag minns smärtans tårar brännande bakom ögonlocken - känslan vid användandet av den första tvshops-epilatorn, som långsamt torterande tuggade i sej stubben på min ena ankel och lämnat den rödblå dunkande och svullen. Och inte nog med det - Det är mer : Eländet ryckte dessutom inte upp håret med rötterna utan tuggade bara av stråna som föreföll både vassare och fler efter seansen. 595 kr rakt in i elden.

Denna mackapär följdes något år senare av en elektronisk pincett som skulle döda de förhatliga hårstråna en gång för alla. Vilket lurvigt fruntimmer kan motstå en sådan revolutionerande produkt? Inte jag inte.....Man skulle fånga stråna ett och ett och sedan nypa fast dom med pincetten som hade känsligheten av en grilltång. Varje strå skulle sedan behandlas 2-3min genom att hållas fast i pincettklon som gick på ström. Ett evighetsprojekt till och med för Kinas befolkning.  Nåja så lätt går det inte.

På senare år har jag varit mycket återhållsam med impulsköp över tv eller internet. R som jag inte i första taget skulle sortera in under kategorin "hushållsintresserade män" ropade dock upphetsat ifrån TV-fåtöljen häromåret. Han hade fastnat för nån svindyr dammsugarstor ångstrykmaskin. Märkligt att den annars rätt sansade mannen hemföll åt shoppingdjävulen direkt han slog på shoppingkanalen i dumburken. Jag lyckades dock avvärja detta impulsköp genom en kanalbytande manöver och fick honom på andra tankar.

Få se hur det blir med spikmattan. Jag känner hur 600 spänn bränner i bakfickan och fick nyss telefon från Ripjägaren som har ont i ryggen där han ligger i tältkåtan med 20 andra gubbar på fjället. Min egen nacke är stel och behöver en genomkörare så jag kanske slår till!

Ser förresten just att min lillkille Alex har blivit en värsta  snygga muskelmannen! Wow

 Höst i mitt Hjärta.

Det är höst i mitt Hjärta.

De blad som  igår var Gröna Levande

Singlar idag till marken -

gulnade utan hopp.

Under mej väntar en frusen Mark,

Över mej - en stängd Himmel,

som snart skall öppnas,

men ej med Sol - utan Snö.

Jag har tappat fästet

I Trädet - min moder och trygghet,

och singlar nu hjälplös ned.

Däruppe på min gren

Har redan nya knoppar bildats

som kommer att spira

och glädjas med den kommande Vår.

Men mitt jag, mina känslor, min kropp

skall nu täckas av Snö

och jag skall somna

För att kanske, kanske väckas till liv

I en ny Vår

Gunnel 831008

Längtans fåglar

En dag i September då jag och snuvan delade säng, såg jag dom

Fåglar regnar utanför mitt fönster

Höstfåglar inför den stundande Vinter

I horder flyger de

Mitt i det strilande höstregn - tätt tätt

som  för att värma varandra

ignorerande  vätan.

Väl medvetna om den ljumma brisen

som väntar bortom Haven

Människa sitter bakom rutan

med allvarsam blick.

Regndroppar som rinner på glaset

vanställer hennes ansikte

Men ändå kan jag se längtan

som bor i hennes ögon

att krypa in i ett fågelskal

att födas till en varelse

med vingar som bär

långt bort över Vatten

med Himmel kupad över sig.

Fri.

Gunnel 830912

Ensam med tankar

Att få vara i stillhet -

i en tystnad så stor

att man kan höra sina egna tankar

Det är varje Människa förunnat.

Att få reda ut de trassliga härvor man har inom sej.

Tänk - jag tog tag i en ände

och när jag följde dess kringelikrokar

så fann jag början

och vet du vad....

Där fanns ingen enda knut.

Gunnel  830913

Efter en lång dag av städning,förberedelser och pyntning inför kvällen, gick jag ut för att kolla att det såg någorlunda presentabelt på gården innan gästernas ankomst. Till min fasa - men inte helt otippat - hade R parkerat grävaren, den s.k hydrovågen, precis vid entren  alldeles intill flygbåten. MYCKET dekorativt!!  (inte) Men med gårdagens  "blodtycksblogg" i färskt minne, bestämde jag mej föredömligt för att  inte välja denna strid (efter att R påpekat att detta var det enda han fick bestämma på hela dagen) Hm. 

Min 59-åriga pojke sken som en sol och beskrev entusiastiskt hur han planerat en tävling i grävarmoment - en hink i en annan - och jag skulle nu få previlegiet att tjyvträna en gång. Med ett visst mått av skepsis, äntrade jag denna skapelse och reflekterade samtidigt i mitt stilla sinne över vad grannar och eventuella förbipasserande skulle tro om detta ovanliga inslag i den lantliga idyllen. Ett litet rabiat fruntimmer i papiljotter och förkläde fäktandes bland spakarna och med R  semaforerandes i storkepsen bredvid. I sanning häpnadsväckande, eller som man säjer i Amerikat: Å maj gard!

En rask omflyttning av lilla rottinggruppen till en lite otippad uteplats vid friggeboden (som hjälpligt döljer hans älskade men skrymmande samling av gubbmackapärer)  skapade en åskådarplats för det kommande gladiatorspelet som skulle äga rum direkt efter välkomstdrinken. Strålande sol från vår vackra vrå i världen med utsikt över älvdalen. Glada härliga systrar och svågrar anlände fina och glada. Lasse o Eivor kom i lilla Triumphen - en annan snygg 59:a ;)

Tävlingsmomentet förlöpte utan komplikationer och under mycket skratt och käbbel.

R sken som solen i Karlstad och njöt av att få dirigera mina starka systrar.  Fröken Ellen tog dock fram lärarinnetakterna och smällde honom på fingrarna när han inte kunde låta bli att underrätta henne.  Djup koncentration  och därefter  lite manövrerande följt av klucket när hinken satt på plats. Lasse visade att han hade gjort detta förr så han och Robert var förstås i en klass för sej.  Alla lyckades dock genomföra uppdraget och upprymda gick vi sedan in för att fortsätta den trevliga kvällen i vårt mysiga uterum.

Känslosamt att Ellen  o Lage  försvinner till  New York i 2 år. Vi kommer att sakna er, men är glada för er skull över detta äventyr. Kanske vi kommer och hälsar på.

Vad är det som är så fascinerande med sport egentligen?

Min till vardags så känslomässigt stabile sambo (om man bortser från hans reaktioner vid provocerande trafiksituationer såsom rött ljus, felvända bestick i diskmaskinen, bortplockade posthögar från köksbordet, kepsar vid matbordet, eller små försök till relationsältande från min sida) studsar här upp och ned i tv-fåtöljen.  En yrvaket rufsig och kalsongprydd gubbe, gastandes över en till synes sansad medelålders karl som på fullaste allvar satsat sitt liv på en studsande liten boll. Det handlar om Jörgen Perssons pingismatch i OS. 

Om det inte vore för det faktum att jag inser att R har många medbröder och medsystrar som gör gemensam sak - just här och nu, så skulle jag diskret börja bläddra i telefonkatalogen efter numret till psykakuten.  Denna folkrörelse, sporten, som blommar upp extra mycket i OS-tider har legaliserat vansinnet i vardagsrum och på arenor. Rent terapeutiskt har det säkert en förlösande och hälsosam effekt och lättar på spänningar i människans psyke - jag menar för dom som överlever blodtryckschocken i själva affekten.  

Jag minns ifrån min barndoms tv-fria frireligiösa miljö - chocken  - när vi besökte släktingar i den närbelägna staden i samband med ett fotbolls-vm av okänd årgång. Hur de skrek, vred sig och kastade sig på golvet i kraftiga konvulsioner när fel eller rätt lag gjorde mål. Själv satt jag oförstående och vettskrämd gapande som en fågelholk över detta obekanta scenario.  

I den stunden var jag barnsligt omedveten om att detta förekom i var mans tv-rum och fast övertygad om att det nog fanns en eller annan suspekt psykiatrisk diagnos i släkten. Ha i åtanke att jag ändå växt upp med tungomålstalande och  som vardagsmat. Från den dagen höll jag mig nogsamt kvar i tryggheten på pianostolen - långt ifrån sportkommentatorernas exalterade tonlägen och denna farsot "Sporten" som liksom en löpeld verkade invadera var man som upplät sitt sinne för dessa osunda aktiviteter.  

Jag sitter här idag förnumstigt på min självgoda breda bak, tar ännu en tugga av Jappen och skakar på huvudet åt spektaklet, fast tittar emellanåt nyfiket men diskret upp ovan glasögonbågarna för att helst omärkligt få en glimt av en lyckad repris. Jag har ju tagit ställning "mot sporten" och är mera inne på: Mot Sherwoodskogen och nåt bra fiskevatten.

I smyg gör jag ett litet diskret korstecken och hoppas att R:s blodtryck håller sig inom ramarna. Jag är ju rädd om min älskling och försöker påverka honom att jobba kognitivt med att välja sina "strider" ur ett hälsoperspektiv.

Ikväll blir det avskedsmiddag för Ellen o Lage tillsammans med Eivor o Lasse . På menyn står: Tunnbröd med romröra, Gräddstuvad renskav med kantareller och till efterrätt Eivors blåbärspaj med vaniljglass.   På sportfronten förbereder R Lilla OS i grävskopekörning för gästerna. Det gäller att skjuta ihop en tändsticksask med skopan...Hm

Ni har med andra ord en minst sagt märklig bilddokumentation att se fram emot i morgon. Håll i hatten! Till vinnaren tar vi väl min favoritlåt - den ryska nationalsången - för den är mycket snyggare.  

När Hösten knackar vresigt uppå rutan

och kalla Vintern lurar där bakom min dörr

Då ryter jag: Er kan jag vara utan - 
men de bara klampar på som alltid förr

All sommarns fröjder och vårens grönska

de knyter in i sin mörka säck

Då blir jag frusen och börjar önska

båd höst och vinter för evigt väck

Men när jag tänker lite mer på saken -

på alla följder detta skulle få...

jag fryser hellre då om lilla baken

och låter nästippen vara blå

För jag vill längta åter efter solen

vill känna våren i min frusna kropp

Få glädjas åter över sommarkjolen

och vårens första lilla blomsterknopp

Så låt kölden komma - låt mej snöa över

jag  ska ej sörja mera över det.

För att få längta var själ behöver

det är nånting som jag säkert vet.

Gunnel 1983

Inser att jag omedvetet påverkas av alla dessa modebloggar. Inte så att jag känner mej stressad att omedelbart uppdatera min garderob (förr eller senare blir ju allt modernt igen -titta bara på R som nu är helt "up to date" i sin rutiga flanellskjorta från 1998) utan mer så att jag förundrad iakttar vad som händer runt omkring mej.

Efter 2 timmars "provhyttande" häromdagen r/t ett stundande bröllop, så var jag inte bara snudd på utbränd utan också desillusionerad och benägen att instämma i vad min storasyster rådde mej för ca 15 år sedan. Hon sa: Gunnel - om du håller din arm framför ansiktet och tittar dej omkring på  ca 120cm höjd - så ska du se vad fint du har det hemma. Lyft blicken!

Samtalsämnet då var vi kvinnors oförmåga att någonsin bli nöjda med våra hem, men kan ju lika gärna appliceras på omöjligheten att förnöjas över den egna spegelbilden. Med armen i näshöjd såg jag faktiskt riktigt söt ut i spegeln.

I provrumskön stod jag  några minuter och smygbegrundade det som skedde i golvhöjd, under svängdörrarna.

Allehanda  fötter med vidhäftande ägarinnor snurrade runt därinne framför speglarna för att försöka  få en bild av hur man tog sej ut i backspegeln. Fötter av alla sorter, från små söta marsipanrosa leksaksfötter till mindre aptitliga skabbiga fotblad med håriga stortår tillhörande damer i varierande ålder och storlekar snurrade där runt framför min åsyn.

Från båsen hördes svettiga stånkanden och desillusionerade suckar. När det äntligen var min (o)tur så påmindes jag av min gamla ide om att installera bronserade speglar och soft belysning i provrummen istället för dagens vitblå  lysrörsljus som får plitor hakor och celluliter att framträda obarmhärtigt förstärkta.

Det slutar nästan alltid på samma sätt - man går bedrövat och hänger tillbaka  det mesta och funderar seriöst på vart man kan beställa en burka.

Jag är övertygad om att försäljningssiffrorna skulle skjuta i höjden den dagen affärsidkare i damkonfektion insåg detta. Celluliter  valkar och hakor - alla skulle de te sej mindre deprimerande och deras ägarinnor skulle glada shoppa vidare visserligen med allt tommare plånböcker, men iallafall en illusion rikare.

När yngste sonen vid 17 års ålder bevekande bad sin mor om en sista kattunge var det helt självklart att falla till föga. Det var ett sista barnsligt infall och just kissekattpunkten har alltid varit ryslig öm hos den överbeskyddande modern. Sorgearbetet efter "Tudor den förre" blev kort och en aning tvehågset eftersom vi inte säkert visste om han var i katthimlen eller om han helt enkelt behagat ge sej ut på en något längre pilgrimsvandring. Vi hade nämligen hittat honom i Lokus under "upphittat" och återbördat honom 3 gg från en gård  nästan 1 mil hemifrån. Vi valde till slut att tro att han förpassats till dom sälla jaktmarkerna av en bil, när kvällar av sökande och ropande inte givit resultat.

Tudor var en röd, social och inställsam rackare med mycket "kraftig" benstomme r/t all den myckna och feta fisk som matte fångat det året han levde. Hans ankomst i familjen fick Husses blodtryck och tillika testosteronhalt att stiga i höjden och en långdragen kampanj för att vinna Husses gunst drog igång direkt i bilen när vi hämtade hem Tudor som liten unge.

Varje kväll när Husse tog sin traditionsenliga powernap, bredde Tudor diskret ut sej över en centralt belägen utbuktning som för att markera sin makt. Tudor hade dock inte tillträde till vårt sovrum utan låg lydigt och inväntade morgontoaletten då han var rysligt pratsam och sällskapssjuk med oss alla.

Den slutgiltiga emotionella kapitulationen var väldigt nära vid ett enda unikt tillfälle - det var när Tudor en dag satt som välkomstkommitte på traktorsitsen i husses käraste klenod - Grållen - när vi kom hem från jobbet. Bättre än så blev det tyvärr aldrig och nu vilar Tudor i frid i motsats till sin Husse som numera har en ny, vit liten älskvärd kattfröken att emotså.

Husse har visst alltid jobbat hårt för att ge sken av att vara en machoman med alla tillhörande hårdingsattribut, men även solen har ju som bekant fläckar, så när han tror att ingen ser eller hör så kan jag höra honom småprata  i ett nästintill kärleksfullt men också lite smågement

tonfall. Kattskrälle - brukar han säja, tillgjort med en liten nasal knorr, och Lilla Gull vet inte riktigt vad hon ska tro, om detta är ett gott eller dåligt tecken, och flackar oroligt med blicken.

I början av vår relation - innan jag riktigt hade insett hur R värnade om sin kaxiga framtoning, föreslog jag naivt att vi kunde ta katten i koppel och gå ner till Camp Gauto i byn och kolla läget. Husse blev djupt indignerad och fnös mycket och länge  tills jag förstod att det skulle haverera hans image för tid och evigheter. Hur skulle det se ut med R i skinnbyxen och  storstövlen med ett litet fruntimmer i bakhasorna och en liten motsträvig kattstackare i ett rep och till allmänt åtlöje

Lilla Gull har skickligt nästlat sej in i vårt sovgemak och har nu en självklar plats i mattes knäveck, där hon kurrar ljudligt och ofta. Husse "råkar" titt som tätt gymnastisera mot sina frekventa vadkramper  just i fotänden och som av en händelse fösa ner Lilla Gull på golvet.

Detta ses inte med blida ögon av mej som hytter med pekfingret och morrar att man ska vara snäll med barn och djur och framför allt med små vita kissekatter och deras mattar. Än så länge har han inte riktigt fallit till föga men vi jobbar på med vår charmoffensiv Lilla Gull och jag. Jag brukar påminna om min dotter Isabelles ordspråk som hon myntade för ca 10 år sedan: Det är bättre att borsta katten än att kasta bort den.

Grattis förresten till dej Isabelle som fyller 21 år 21/8, och som fortfarande har sorg efter kissarna Kato och Fröken. Lycka till med ditt nya jobb som reseledare min lilla älskling.

Hemma igen efter ännu en toppenhelg i Gautosjö. 3 intensiva dagar tillsammans med goda vänner Mats Kristina och Frej då vi hann med lite av varje och återigen visade sej fjällvärlden från sin bästa sida med gnistrande sol, trolsk fullmåne, blått vatten och stolta fjällandskap. Robert hann med några arbetspass på skotergaraget och nu börjar det ta form på allvar. Lite berättande av Ove om minnen från fornstora dar, mycket prat och skratt, god mat och dryck fiske och fjällvandring  är ju var för sej toppeningredienser och tillsammans  skapar de optimal trivsel.

Det lutar åt en ny tradition att vi mötas och umgås här i Gauto just denna helg årligen. Det är nu andra året vi träffs här denna helg. Många fina bilder tagna - inte minst från Silverhyttan i Adolfström som bjöd på strålande sol, lä och lite kulturella inslag. Vi förundrades över konstruktionen på det gamla sågverket i bäcken, samt utställningen som beskriver den mödosamma Nasafjällsepoken och silver/blybrytningens vedermödor för arbetare och samer med renar.

Nätterna är nu mörkare och pojkarnas sena fiskefärder  gav inte så mycket fångst. Synd för Frej som verkligen var taggad efter att ha hört om sommarens tidigare fina forsfiske, men några fiskar blir det, och jag märker att Rödingstimmen piggnat till nu när vattnet kallnat. Rimfrost på flytvästarna lördagmorgon!

En sista Bäverholmsfärd för att hämta hem hurtbullarna  Mats o Kristina  som vandrat ca 1 mil upp till hängbron och dags för ännu en picknick på fjällbeachen i strålande solsken.

I kröken uppe vid deltat när man viker vänster och ser upp på Tjäktas blågröna massiv får jag som vanligt en klump i halsen. Jag älskar den här platsen och hjärtats fylls liksom med "champagne". Det är på vippen att jag brister ut i ett okontrollerat "vårskrik" precis som den allra första gången Robert tog mej ut på ripjakt här uppe, och vi kom med skotern över fjällkammen där hela det praktfulla fjällpanoramat låg liksom en skål med diamanter för våra fötter. Jag satt bakom honom på skotern med näsan djupt inborrad i hans rävskinnskantade kapuschong och höll hårt om hans midja. Jag glömmer aldrig den känslan - den dagen. Det är fantastiskt vad naturen ger terapi för själen. Här blir jag hel.

Avslutar denna strålande söndag med surströmmingsfest på altanen. Ove o Ingrid är på plats medan våra gäster och Alex har åkt hem tidigare efter en avslutande snidarstund vid eldstaden. Att det kan finnas något så himmelskt gott som en sur-strömmingsklämma med mandelpotatis,lök, tomat, turkisk yoghurt där smöret smält och rinner ner över fingrarna. En riktig10-poängare!!

När vi sedan sitter i bilen mellan Laisvall och Arjeplog på vägen hem, och jag ser alla dessa sjöar i landskapet hör jag mej själv säja  till Robert på största allvar - att jag vill inte åka härifrån!  Helt seriöst skulle jag faktiskt kunna tänka mej att bo här i framtiden. Här finns allt som gör mej rik och lycklig förutom närheten till mina barn släkt och vänner, men det finns ju bilar bussar och inte minst allehanda suspekta flygfarkoster - det har jag ju blivit varse.  Vi har bredband telefoner och tv. Det gäller bara att hitta ett sätt att försörja sej på. Det blir en riktig nöt att knäcka så alla kreativa tips emottages tacksamt! Skulle man mot förmodan bli sugen på stadsbrus shopping och höga klackar får man väl göra sej en tur till Umeå. Det är bara 40 mil dit. Och naturligtvis är ni välkomna dit att hälsa på!

Tänk att man en gång har varit en sådan här underbar liten sötnos, med små rosiga mjuka fötter och en bedårande liten röst. Svårt att tro när jag idag betraktar mina hårdhudade skovelblad och hör mej själv säja "Godmorgon" med sprucken stämma. Inte undra på att de 5 storasyskonen tyckte man var gullig, men säkert även övermåttan odräglig - i varje fall om jag ska analysera deras mystiska smeknamn på mej. "Garost`n"  eller "Den leda korven". Inget pluttinuttegull där inte men jag lärde mej säkert snabbt att utnyttja sladdbarnets previlegier. I ett brev till mormor som någon av systrarna skrev i början av 60-talet kan man läsa det kryptiska: Den leda korven är likadan idag.......

Tänk om det hade funnits en liiiiiten videosnutt så man fått se och höra sej själv. Det hade varit kul.

Antar att min sena ankomst både förvånade och rörde till ett och annat i deras redan etablerade rolluppsättning.

Ett litet otippat jesusbarn helt enkelt, eller möjligen...ett resultat av att mina föräldras underkläder kom i samspråk i tvättmaskinen. Nåväl jag har bara minnen av att de var fina med mej och särskilt min största storasyster Ann-Mari (nr1) mödrarnas urmoder -  som nog fick agera reservmamma emellanåt.

Pratade igår med Sonia (nr5) som åkte söderut efter norrlandstrippen. Vi var båda eniga över hur fantastiskt det är att vara del i en stor syskonskara och vilken härlig mix vi är. Kära syskon: Tack!!! för att jag får vara en del av en tjafsfri familj där vi kan fokusera på trevligheter och alltid ha det trevligt när vi träffs. Jag älskar er  - ni är ett viktig del av mitt sammahang. Ann-Mari, Eivor, Sixten, Ellen o Sonia.

Tack kära lilla mamma Marianne 85 år för att du är vårt nav och för att du med din positiva och kreativa utstrålning är ett fint föredöme för dina bullriga ungar och så generöst delar med dej av dina tankar, minnen, grödor mat och omtankar. Du är en stor liten kvinna som växer alltmer för varje gång jag träffar dej, fast du i själva verket krymper. Jag skulle vilja se alla de harrar som  passerat via diskbänshon och gjutjärnsstekpannan  till alla de munnar på släkt och vänner som fått njuta vid ditt bord. Du kära lilla servicemorsa - ofrånkomligen har du skapat ett helt nytt koppel av tjänare/tjänarinnor och paltkokerskor som springer före och efter sina gubbar och ungar. Tack för alla omtankar och aftonböner. Min älskade supermorsa som har utrymme i hjärtat för alla sina 6 barn 22 barnbarn och 12 barnbarnsbarn med omkrets.

GPS o PMS, eller Jag tror faktiskt att dom rackarna gillar att ta order ifrån kvinnor!

Är ni med mej systrar och bröder? De må låta hur kaxiga som helst, men faktum är lik förbaskat att de betalar dyra pengar för något de egentligen får gratis och franko  dagligdax.

Jag pratar om GPS:en. Den nya "nödvändiga" inneprylen som numera finns i var mans bil, båt eller snöskoter. Inte nog med att den är en  riktig trafikfara då det ofta ska pillas och grejas med den under pågående körning, den ska dessutom upplysa om färdväg ,mackar, restauranger, månfaser och fiskens huggperioder!!

Något som jag däremot ännu inte hittat i manualen är kalender för PMS-perioder, vilket är synd för det är ju faktiskt vetenskapligt bevisat att kvinnor med PMS är sämre bilförare och "ovetenskapligt misstänkt" att kvinnliga passagerare med PMS  kan försätta föraren i sinnesstämningar som är potentiellt farliga för såväl liv som lem.

Nu till pudelns kärna: Har ni noterat att ur GPS.en strömmar en kvinnoröst?! Som om inte vi kvinnor alltid vänligt talat, försiktigt kommenterat, vettskrämda gråtit, dirigerat, bett, hotat och semaforerat från passagerarplats när vi velat påverka såväl  hastighet, placering på vägen, färdriktning som stopp och allmänt trafikvett.

HELT GRATIS!

Förstår ni vart jag vill komma? Nu radar dom gladeligen upp tusenlappar för att ett okänt elektroniskt fruntimmer ska uppmana "gör om rutt"  eller "om 200 m - sväng vänster" när vi levande kvinnfolk alltid gjort det gratis och dessutom tillhandahållit kaffe, uppmuntrande nackmassage, och uppiggande/distraherande aktiviteter som lårstrykning, ögonbrynsplockning och kärleksfull servering av resgodis.

Kanske vi har undervärderat våra insatser. Om vi helt enkelt börjar ta "milersättning" för våra tjänster så kanske vi kan konkurrera ut den trafikfarliga  GPS:en och återerövra makten i bilen. Männen verkar ju gilla att betala för det. För det andra så har "min chaufför" aldrig lyckats missa Sävar-avfarten förrän vi skaffade just en GPS.

Tyvärr känns det som om att värdet av ett gammalt hederligt bra lokalsinne, kännedom om väderstreck, solen, månen och andra navigationshjälpmedel är på väg ut ur bilden. Männen hävdar ju att de  naturligt har ett något bättre lokalsinne, vilket möjligtvis  beror på att vi kvinnor mest satt hemma i grottan och höll elden vid liv medan de själva var ute och vandrade, jagade och tränade upp sin orienteringsförmåga. (Det är nog därför vi är så välorienterade i köksregionen systrar och varför mannen ej hittar smöret om det står lite för mycket till vänster i kylskåpet)

Ska inte våra barn och barnbarn få lära känna vårt eget avlånga land från bilfönstret - sitta obältade i baksätet i en varm galondoftande Amazon läsa kartboken och se det svenska landskapet passera förbi med dess skyltar och ortsnamn. E:4, Hudiksvall, 363, Vägen 7 älvar, Silvervägen....Få en egen uppfattning om avstånd och sammanhang och lära sej att längta. Idag sitter man "hörlurade" över en tecknad DVD-film istället för att "resa" med. Jag minns än hur förundrad jag var som barn över hur många orter det fanns som hette JVSTN - och tänk vad svårt det måste vara att uttala för de som bor där.

Nu bär det snart iväg norrut till fjälls igen - med både hängslen och livrem.....alltså både mej och min rival GPS:en.

Kör försiktigt hälsar er egen färdskrivare Gunnel

Så var det dags igen. Jag känner hur pennan glöder mest hela tiden och får nästa hejda mej från ett allför utbrett ordbajseri!!

Tillbaka i civilisationen efter ännu en underbar men lite höstlik fjällhelg, med fina öringar och framsteg på skotergaragebygget.

Sista dagen i Gauto blev årets första och enda jordgubbe mogen så nu gäller en ny tävling - nämligen att gissa vilken "gubbe" som är godast. Priset denna gång är en lektion i att köra "Hydrovåg". (Ordförklaring: Hydrovåg - är ännu ett av dessa suspekta fordon som återfinns på Blocket under rubriken "Gubbmackapärer" alt. på just vår bakgård) Dessa järnhästar kan vanpryda vilken gårdsplan som helst. Återfinns oftast i stim med rostiga traktorer 18 vinterdäck, snöslungor, flygbåtar och Systergunnels gamla döda bilvrak. Låter inte förstapriset övermåttan frestande så säg??

Som grädde på moset hann vi med ett dygn i min stuga i Vindelgransele. Min syster Sonia och hennes kombo Becke var på plats och trappade upp inför en fiskeresa till Hästskoforsen i Laisälven som ligger bara några mil ifrån Gauto. Det är märkligt vad Laisälven drar!! Efter en supergod middag hos lilla söta Mor Marianne 85 år ung, var det dags att greppa spöna för en Vindelälven-revival.

Det känns som minst hundra år sedan jag senast fiskade harr här, men den pirrande känslan infann sej redan när vi körde Vindelälvsvägen,363:an och närmade oss min hemby - Vindelälvens pärla. Det säjs att Evert Taube åsyftade denna plats när han skrev Änglamark, och det är i sanning en fröjd för såväl ögat som själen att färdas längs detta silverband i allt det gröna och blå.

Det är här mitt hjärta är, och här återfinns alla mina "ställen" där jag som barn vandrat och fiskat med pappa och farfar.  Varje gång jag passerar rörs en hjärtesträng.  Har du också märkt att förmågan  - möjligheten att skaffa nya "ställen" försämras med åren. De stenar buskar och stigar där man som barn vandrat har en alldeles speciell  plats i hjärtat och kan sällan ersättas av nya. Tyvärr har landskapet förändrats och växt igen vilket kan förvilla minnet en aning. Så skedde till min förargelse och till sällskapets oförställda nöje vid kvällens fiske trots att det var jag som initierat färden och dessutom självpåtaget skulle agera fiskeguide för resten av sällskapet.

Efter en (alltför lång) stunds traskande och morrande i sly och sump kom vi iallafall till slut ner till älven i höjd med Vindelälvslaxens nedre lekplatser. I det extremt låga vattenståndet var inget sej likt och den i vanliga fall så mäktiga älven var fånigt smal och tyst. Jag vet att mäktiga harrar dolde sej djupt i strömmen, men förvånansvärt få vak syntes och mörkret föll ganska snabbt. Vi frestade med harörenymfer i oliv med guldribb, och Becke som är flugfiskeveteranen i sällskapet lyckades lura fast fyra harrar. Själv  kammade jag i princip noll - om man bortser från en mikroskopisk liten yngling som borde ha bragdmedaljen för att han lyckats gapa så stort som flugan krävde. Nåväl, vi återvände hem och nattade i stugan som alltid är lika mysig,fin och trevlig, men ligger tråkigt långt ifrån vatten.

Robert tog morgonbussen till Rusksele för att hålla Lean-kurs på Vindelåns snickeri och jag stannade kvar hos mor för blåbärsplock, utflykt och mera fiske. Regnet satt dock P för detta och vi roade oss inomhus efter bästa förmåga. Jag passade på att klippa Mamma och Sonia samt att fotodokumentera mammas fina blomarrangemang. Hon är en fantastiskt ung 85-åring. Söt som sockerstrut,klar i knoppen och vill!!! serva oss till varje pris. Vi serverades de mest delikata små pannkakor och vinbärssoppa som smakade himmelskt och mycket annat gott i hennes fina och pyntade hem. Mellan raderna kan vi dock höra att hon har funderingar inför framtiden med tanke på hälsan, snöskottningen och kommunikationerna nu när affären är nedlagd.

I trädgården står ändå potatisblasten stolt och grön och trädgården blommar prunkande.

Tyvärr går tiden alltför snabbt och väl hemma i Umeå igen så är det dag för jobb och planering inför nästa helg och fjällresa. Tiden går för snabbt och det är mycket man skulle vilja hinna göra innan sommaren är slut. Det luktar redan en aning höst i luften och mina vita byxor känns passe. Om tiden fortsätter accelerera i den här takten så är man hux flux 70 år och har råd att pensionera sej. Hoppas att man lever då. Säkrast att man lever fullt ut - här och nu och fångar dagen.

Bänkar mej vid tangentbordet denna gång i en stämningsmix av humoristisk förundran och beklämd förvåning när jag smyger runt i bloggvärlden och häpet konstaterar att så stor del av bloggarna fokuserar på mode. Främst småtjejer verkar seriöst se det som klimax av dagens händelse när man inköpt en bikini eller en väska och det är just det man vill dokumentera och förmedla till eftervärlden. Vet inte om jag ska skratta eller gråta men i vanlig ordning väljer jag att göra mej lustig över fenomenet - allt för att inte bli galen på riktigt.

Är det verkligen på allvar" på detta viset" att man lever i så ytliga tankar om sej själva och sitt värde att insidan är ointressant?  Att det enda som räknas är ytan likformigheten och stereotypen? Vad är man då värd när man inte längre är 18 år, perfekt uppdaterat moderiktig och dessutom har mage att visa sej offentligt i fjolårets Lindexkollektion? Dags för ättestupan månne? Inser krasst att mitt eget "bäst-före-datum" har passerat sedan länge och att både garderoben och spegelbilden lämnar en hel del övrigt att önska, men känner till min glädje att mitt inre - min själ - mitt tankeliv - min lust är friskare fräschare och mer pulserande än nånsin. Jag har helt enkelt den extremt dåliga smaken att våga vara lycklig och nöjd med mej själv utifrån mina egna  preferenser. I ärlighetens namn - när kommer du senast ihåg vad någon annan hade på sej förra nyårsfesten? Nä, just precis. Folk överskattar sin egen betydelse. Ingen minns vad man hade på dej och bryr sej förmodligen föga.

Jag menar - vad skulle det tillföra dej att få veta att jag införskaffat en 6-pack tubsockar eller en ny mygghatt? Hur intressant är det på en skala? Jag har visserligen stolt uppvisat ett och annat loppisfynd här och skulle gärna glutta runt vad andra har gjort för loppisfynd, men där handlar det om något annat än att "duga". Det vore en riktig mardröm att kastas 30 år tillbaka i tiden och vara 19 år igen. När jag ser hur hårt klimatet är och hur skruvade skönhetsidealen är idag så avundas jag inte dagens unga tjejer. Unga mammor har inget lätt match heller. Förutom att vara tjej/sambo/maka med vältränad perfekt kropp ska man vara moderiktigt stajlad friserad och mejkad, helst ha en helt hårfri kropp, ett rafflande sexliv, ett stajlat hem  bra jobb, spännande socialt liv, perfekta ungar (med ett eget sinnesjukt tempo i sina små vardagsliv fyllda av aktiviteter)och en bra karriär på G. Dessutom är det fult att åldras. Stackars krakar. Det var nog svårt att få till det även utan denna sjuka press när man hasade omkring i plyschbyxor på 80-talet. Mitt råd till dej unga tjej är: Gå din egen väg, tro på dej själv och tyck om dej själv - precis som du är och du ska se att du plötsligt kan njuta av både det ena och det och andra. Du kommer att våga hänge dej - utan att behöva hålla in magen och fundera på hur du tar dej ut i profil under tiden. Fejkens tid är förbi! Var dej själv! Låter inte det skönt så säj?

Jag är inte bara till salu, jag är tydligen författare också. Raskt marscherat måste jag säja för att ha haft min blogg i 4 veckor!! Världsrekord månne?

Se här:


Gunnel forsberg

Måste medge att framtidsforskningen skapar nya möjligheter och skräckscenarier.

Både för egen del och andras kanske det skulle vara ide att skaffa sej några reservexemplar av sej själv och de sina att ha i byrålådan utifall att. Själv har man ju inte riktigt lust att utgå ur sortimentet riktigt än, men man känner onekligen hur organismen av ålder och slitage börjar svikta en aning och krämporna börjar försiktigt ge sej tillkänna så hux flux kanske man trillar av pinn. Jag går mot döden vart jag går.....så sant så sant.

Kanske R i 60-årspresent skulle få ett presentkort som utlovar  ett exemplar av mej - en naturtroget uppstoppad sambo att flytta runt i huset ifall det känns för ensamt den dag jag är borta. Som en sentimental installation står jag där full av träull med blänkande porslinsögon, en halväten kexchoklad i näven och mungiporna lätt tillbakadragna som för att just ta ett bett. Just sådan minns han nog mej - med pms-mjukisbyxorna på och såväl håret som fleecetröjan på trekvart. Inget tillrättalagt hollywoodstuk, utan mer som en naturtrogen dammsamlande  relik. Nja vid närmare eftertanke skulle jag nog själv inte uppskatta att se hans stela silhuett  bredvid sängen i nattmörkret. Vi föredrar nog båda att minnas varandra genom tidens vaselinsuddiga lins - lätt förskönade. Och som alla konstverk så är det bara originalet som är riktigt värdefullt.

Att dagen kommer när man går ur tiden är dock odiskutabelt. Jag vill ju gärna tro att själen går till en skönare boning och känner mej förnöjd över detta, men gammkroppen då?? Allt kött är ju hö säjs det och jag vill för allt i världen inte bli till besvär och kosta mina barn en massa pengar den dag jag väl är borta. Jag har för varje år blivit alltmer miljömedveten och försöker värna om vår natur, sopsortera och handla miljömedvetet, men jag vet oxå att jag själv är en vandrande miljökatastrof och att mina amalgamstinna käkar skulle kunna knäcka vilket torskbestånd som helst. Sedan torde man vara rätt proppad med konserveringsmedel så det är inte säkert att man alls förmultnar.

Fantasin flödar: Kanske man skulle ta och bli några kilo prima pellets att elda i brasan med? Eller en säck gödsel för blommorna? De senaste rönen om att frystorkas eller lösas upp till några liter simmig vätska tilltalar mej inte alls. Nej!

Mina barn vet att jag vill brännas och sedan ska dom strö mej i den brusande älven på den där speciella platsen som bara dom vet, en fin sommardag och alla 4 ska vara där och dom har order att vara goda vänner i allafall just då. Jag vill absolut inte veta av några intriger, utfrysningstendenser, gliringar, arvstvister den dagen, och jag vill absolut inte strös ner genom ett borrhål i isen! Sommar ska det vara, annars ska jag spöka för dom. Och dom ska minnas mej som i mina bästa stunder och le och vara glada för varandra och den tid vi fick.

Du kanske tycker jag är hemsk som skämtar så makabert om döden, men jag föredrar att veta både hur jag själv men även de mina vill ha det vid livets slut. Döden är ju det enda vi vet alldeles säkert kommer en dag för oss alla, fattiga eller rika. Fram tills dess kommer jag att leva och njuta av livet tillsammans med mina kära. Until the end.

Tillbaka i verkligheten för en kort sejour på jobbet. Det känns overkligt länge sedan vi skildes åt före semestern - mina kära kamrater och jag. Samtidigt är det svårt att ta in att vi faktiskt snart är i mitten av augusti och att de bågnande fjolårssurströmmingsburkarna i butiken snart ska bytas ut mot de nya platta premiärburkarna. Det är inte utan att det vattnas i munnen. Vi har inte smakat de ljuvliga små liven ännu i år, men det kanske blir tillfälle nästa helg då det lutar åt att vi får välkommet besök här i Gauto av Kristina Mats Frej och Grim - glada vänner från Umeå. Minns med nöje fjolårets besök då vi mitt i renoveringsmisären umgicks, käkade, skrattade spelade och sjöng långt in på småtimmarna.

Har i veckan haft hemma min lilla älskling nr 3 - Isabelle, mammas lilla sockertopp som nu har körkort och är hemma några dagar innan intervju till ev. reseledarutbildning och jobb i stora världen...

Jag skulle bli riktigt förvånad om det inte går vägen! Bella som har jobbat i servicebranschen rätt länge är tuff solig rolig rapp och smart. Mamma håller tummarna gumsan! Även om det innebär att julen firas i fjärran land. Men thats life! De små liven blir ju stora och världen ligger öppen för deras fötter. Man längtar ju alltid ändå efter dom oavsett om dom är 1 eller 500 mil bort.

Hösten är ju uppbrottstid och snart åker min kära syster Ellen m sin Lage och son Filip till New York för att under 2 år vara SKUTs värdpar  på Svenska Kyrkan i New York. Lage ska jobba som kantor och körledare medan syster ska jobba som pedagog för barn/unga.

Värsta grejen!!! Uppmuntrar dom till max och gratulerar SKUT till valet. Vem kan göra uppdraget bättre??? Svar: Ingen i hela världen.

Känner dock hur mycket jag kommer att sakna syrran och inser hur mycket hon har betytt/betyder och gjort/gör för mej hela tiden. Ellen - jag älskar dej så mycket och vi kommer nog flygandes för att hälsa på, dock inte i Robbans UFO......

Mötas och skiljas är livets gång. Lyckan kommer ju som bekant aldrig i stora sjok utan som i små minipuffar och en sådan fick vi häromdagen vid ett kort möte  - systrar som sammanstrålade på busstationen för att hinna träffa Soniasyster på hennes mellanlandning under Vindelgranseleresan. Alltid lika mysigt att träffas. Tyvärr pga kommunikationsmiss hann vi inte träffa storasyster Eivor. Men det viktigaste är att vi har allt kristallklart emellan oss oavsett var vi befinner oss och hur ofta/sällan vi träffs.

Dagens rubrik(er) föranleds av en sur och en glad insikt.

Surt! minst sagt när jag halvvägs hit insåg att mina fiskespön låg hemma i tvättstugan. Jag som i det närmaste hunnit bli beroende av min födelsedagspresent - det ultralätta lilla gröna. Nu är jag alltså hänvisad till mitt flugspö som jag lämnat här i Gauto, samt några  halvrostiga reliker från Roberts förfader. Nåväl, det får bli släplina mestadels, det verkade ju gångbart förra helgen.

Glada! är vi för att en kär gammal bekant i morse satt och idisslade på dassbron, vår egen husgud haren - Hare Krishna som tidigare i sommar lyst med sin frånvaro.

Harens närvoro är i princip den enda levande varelse vi sett sedan vi anlände igårkväll till ett lite småruggigt Gauto. Ett par brasor och några varv långkalsonger senare var vi dock mogna för en liten båt/fisketur. Robert hörde röster från skogen (hmmmm är det dags för en liiiten dos Haldol eller vad??) men senare såg vi att det faktiskt lyste i en stuga samt att det dolde sej en båt med 2 fiskare i dimman (rånan) ovanför forsen. Robert hade några fiskar på på släplinan medans mitt långedrag  inte var speciellt eftertraktat. Kan bero på att där satt en fejkad mask, nåt otyg till nymodighet preparerat med maskferomoner (urk!!!!!!!!!!) som jag tog till när jag inte hittade burken med de spänstiga röda som jag lämnade sist.

Nåväl det var honom väl unt att få känna knycket. Jag lever precis som Sven-Åke i en stilla förhoppning att en dag ha en partner som outtröttligt längtar till de fjärran fiskevattnen och då är det bra om han får napp på kroken. Till sängs efter lång dags färd mot natt i sköna rena lakan som doftade ljuvligt av Sörfors ängsblom blå Comfort och friska vindar tillsammans med min skönaste R på den plats där vi helst vill vara.

Vaknade till det irriterande durrande av  Roberts monstertelefon. Tänk att det verkar vara omöjligt att få den ljudlös!! Jag smider listiga planer om en ljudisolerad frigolitbox där alla missprydande ljud kan dödas alternativt att stoppa eländet i tredubbla raggsockor i frysen.

Idag blir det snickarjobb för Robert om regnet håller sej borta. För min del hägrar den nu för ovanlighetens skull tillgängliga delningen ovan forsnackarna. Det låga vattenståndet ger nya oanade fiskemöjligheter. Spännande!!

Tyvärr ser himlen lite väl grå ut så jag avvaktar och tar tillfället i akt att uppdatera min blogg, och skriva lite annat jobbrelaterat i word. Tycker att MSN Spaces är superkrånglig och seg att förstå sej på för ett medleålders fruntimmer, så jag ska utforska Expressens och Aftonbladets bloggsida för att se om det finns något enklare forum att flytta till. Däremot är blogg.se där jag har Systergunnels något mer lättbegriplig men känns tyvärr ganska öde. Jag vill hitta ett levande forum där man kan få många läsare och många kommentarer för det är ju SÅ roligt när någon uppskattar det som skrivs. Just nu när jag är i upptakten av att ta upp mitt skrivande och kanske göra något av det, så behöver jag all uppmuntran Jag kan få. Tack till alla er som mailat och kommenterat, jag hoppas att ni fortsätter så och gärna ännu mer. På så sätt får man ju också en hint om vilka som tittar in här.

Efter att ha lyssnat på sommarprogrammet från 5/8 med min barndomsvän Åsa, så blev jag än mer peppad att försöka ta tag i och försöka förverkliga gamla drömmar. Vår bästa tid är NU! Och det finns så många duktiga kompetenta förmågor som man kan ta hjälp av på vägen. Har även fått kontakt med en annan barndomskamrat som just står i färd med att förverkliga och prova sin ide kring garner och växtfärgning på ett lite nytt sätt. Det är härligt att höra.

På jobbet bland mina kreativa och generösa kollegor finns oxå ett fint och tillåtande klimat för nya ideer. Gissa om jag uppskattar att få ha det så  även till vardags!! Projektet är intressant och spännande, vi hoppas på en fortsättning, men det gäller att fånga nuet och göra det bästa av uppdraget oavsett tidsperspektivet Man får köra på så länge det "varar" som bakterien sa. Det svåra med att jobba i en stor organisation är dock att det tar tid innan det händer något och vi vill se resultat nu! Jag kommer att skriva mer om detta en annan gång.

Idag är det OS-invigning. Om det regnar så får vi bänka oss i myssoffan och äta onyttigheter. Annars får jag göra mitt bästa i grenen: Kast med liten fluga och hoppas på det bästa. Oavsett så njuter jag i fulla drag i denna lilla parentes av världen.

Kram till alla de mina barn, syskon, vänner, kamrater, smygläsare och  nyfikna blivande vänner. Livet är här och nu. Ta vara på det.

Så är dagen här för hemresa och uppbrott efter 3 fantastiska veckor. Naturen hjälper oss på traven och uppvisar fjällvärlden från ett lite sämre väderperspektiv. Gråtunga molnslöjor hänger över Tjäkta och ett stilla duggregn faller som en dimridå. Det känns genast mindre tungt att påbörja packandet och urstädningen innan hemresan går via mamma i Vindelgransele hem till Sörfors i Umeå.

  

Vi har gårdagen i färskt minne. Den bjöd Gauto och Bäverholmen från sin bästa sida. Solen värmde skönt och strålarna reflekterades från en glittrande vattenyta. Med matsäcken packad och vårt bästa semesterhumör styrde vi kosan uppströms tillsammans med Fausta och Sven-Åke. Pojkarna föredrog en lång sovmorgon i husvagnen efter sitt nattliga fiskeäventyr. Dom vet inte vad dom missar!!!

  

Trots att jag åkt denna rutt flera gånger blir jag alltid lika tagen och känslomässigt berörd av naturen, skönheten i fjällen och vattnets storhet. Deltalandskapet uppströms Laisan, över Yraft och mot Bäverholmen är rogivande vackert, skimrande i blått och grönt. Jag ser i ögonvrån hur Fausta insuper skönheten i det hon ser och hon visar hur tagen hon blir av allt det vackra och torkar en tår ur ögonvrån. Det känns  fint att få dela den fina känslan  med någon och jag berättar så gott jag kan om de olika platser vi passerar. Dödmansholmen - där man tidigare förvarat sina döda - utom räckhåll för rovdjuren - i väntan på att tjälen går ur marken och gör begravning möjlig.

Skitudden - som visserligen följer en underbar flugfiskesträcka, men samtidigt förlänger/försvårar båtkommunikationen mellan Gautosjö och Adolfström.

  

Vi ser hur man bärgar hö från slåtterängarna i Yraftdeltat. Vi konstaterar att vi passerar Lommens eldorado och det är inte utan att det rycker i avtryckarfingret. Fausta tar en skopa av det kristallklara kalla vattnet och njuter. Sven-Åke berättar om tyskar han mött på fjällvandring som släpat med sej dunkar med vatten. Hyfsat onödigt!! Sven-Åke som är en erfaren fjällräv berättar flera spännande episoder från sina fjällvandringar och äventyr och vi båda "fiskare" uttrycker kollektivt små suckar och stönanden över perfekta bakvatten och stenar som vi passerar under denna båtresas gång.

  

Matsäcken får vänta på att bli äten då vi istället blir bjudna på en god lunch på Bäverholmens värdshus. Kaffekokning på beachen och lite fotografering avslutar en underbar utflykt innan vi åker hem till Berndt som väntar med traktorn (L 70´n) för fortsatt markarbete. Tar med lite fjällsand till Gert Fylkings "Kobbe" som jag ska posta till Rix morronzoo när vi kommer hem. Även detta världens hörn bör representeras ibland de övriga sandkornen.

  

En sista fisketur, därefter en god grillmiddag avslutar dagen och vi hinner prata om allt och inget. Pojkarna ger sej ut på en sista fisketur trots att himlen börjar se oroväckande mörk och tung ut.  Vi är förstås nyfikna hur det går för Fausta med boken som kommer i höst och får höra om procedurerna runt förläggning och utgivning. Det ska bli spännande att läsa den! Sista kulan sparar jag för grannen.
Heja Fausta!

  

http://www.albertbonniersforlag.se/Press/Bokpresentationssida/?isbn=9789100118266

  

  

Påminner även mej själv och våra vänner att inte missa morgondagens sommarprogram med barndomsvännen Åsa Borgström. Det ska bli jättespännande. Heja Åsa!!

  

http://www.folkbladet.nu/?p=111797

http://www.tjarn.se/scripts/f2page.php

  

  

Nöjda och trötta kryper vi till kojs och snart lägrar sej en intressant och variationsrik ljudmatta av sovljud över stugan: Mina och Robbans synkroniserade BMI-relaterade "stereosnarkningar" Sven-Åkes "puffanden" och Faustas morkulleliknande parningslockrop. Precis vad man kan förvänta sej av ett gäng pömsiga medelålders själar efter en god sen middag.

  

Långt borta sitter Gud Fader och småler gluttandes i sin stjärnkikare när han zoomar ut den lilla flugpricken Gautosjö och den lilla lilla stugan på stennudden som hyser dessa fredliga mätta och trötta vänner någonstans på jordklotets rund.

  

  

Just inkomna från den underbara vedeldade bastun. Hur ljuvt kan livet vara egentligen. Som pånyttfödda nyömsade och pömsiga.Se och avundas!   

 
De senaste dagarna har för min del mest varit fyllda av fiske och pyssel hemma i stugan. En liten känsla av vemod har börjat ge sej tillkänna.. Det är obegripligt att semestern snart är slut, att nätterna är mörkare även om det här uppe i fjällvärlden först börjar skymma en aning nu när kl är 23.45 och ljusna redan vid 01-snåret. Varför kan man inte konservera tiden några veckor och förlänga sommaren som man så hett längtar efter resten av året?

Ikväll har jag gjort skylten med "Eldstadens Gästkonst" klar. Den blev riktigt fin.

Alex o Mikael ägnar sej åt fiske, flugbindning och  bastu och är ständigt hungriga. Flugorna knutna efter egna ideer och mönster ska dom namnge och  fotografera för ett eget flug-album här. Kattluddet från borsten har fått ge form åt en egen nymf - Kattörat som testas i forsen just i skrivande stund. Jag föreslår även namnet Lilla-Gullskallen åt en skapelse. Pojkarna har även hjälpt Robert en del med att flytta sprängsten och nu i kväll har förmodligen sista salvan avfyrats, men R har verkligen haft otur med verktygen som krånglat och går sönder stup i kvarten.

Efter gårdagens kanonsoliga dag har vi idag haft lite blåsigt och smågrått mellan solstunderna. Vi hoppas på finare väder resten av veckan då vi får främmande. Fausta och Sven-Åke - vänner till mej o Robert kommer hit imorgon och stannar ett par dagar, så idag har det bakats och förberetts för lite smaskens till mat o utflykter.

Startmotorn i bilen har pajat så vi står där vi står. Som tur är så kan gästerna handla åt oss samt hämta ut en ny startmotor i Ske-å.

Vi hoppas att än en gång få förevisa Gautosjö och trakten häromkring från sin bästa sida. Fausta behöver "frälsas" i fiskets underbara värld - få se hur det går. Någon trevlig utflykt blir det säkert iallafall. Kanske Njalvad eller Veije strömmarna.

Till välkomstlunch imorgon blir det först Tunnbrödmacka och provsmakning av den gravade öringen från igår. MUMS!  Därefter stekt Öring med potatis och Mammas specialare - Den ljusa spenatsåsen som alla gillar. Få se om killarna kommer hem med tillräckligt många från nattfisketuren eller om jag får plocka från frysen som bågnar. Till efterrätt en syndig chokladkaka som står och mognar i kylen. Endera dagen blir det surströmming. Gud vad gott! Det gäller att ta vara på de sista skälvande dagarna av sommarsemestern. Nu är bastun varm och det blir en skön stund innan sängen.