systergunnels

Man rodnar nästan när man skriver det. Raspeballer......

Det låter som något man vill låna ut en rakhyvel till eller hur?

I själva verket handlar det om det senaste på paltfronten. Det finns uppenbarligen inga heliga kor längre. Paltens genuina ursprung i Piteå har fått konkurrens västifrån. Ett norskt påfund är alltså detta. Palt i pulverform..... Jag är ruggigt skeptisk, men har naturligtvis fallit till föga för reklamens makt och elaka tungor säjer till och med att de är goda.

Jag slits mellan nyfikenhet och lojalitet men hemfaller ofrånkomligen dagdrömmande åt nostalgiska kulinariska minnen och hamnar då förstås i Mammas kök. I Vindelgransele i hjärtat av Västerbotten.

Ser framför mej det låga rostfria fatet på vaxduken där de små oemotståndliga flatpaltarna samsades med de störra runda fläsk och fetpaltarna. Den rejäla smörklicken från den koboltblå assietten och en försvarlig slev med nykokt lingonsylt. Därtill iskall mjölk i räfflade duralexglas - en aning matta av tidens tand.

Det optimala tuggmotståndet i en väl kokt och lagom hård palt är när man måste ta ett distinkt bett och jobba ordentligt med käkarna för att sönderdela den till sväljkonsistens. Efter akten sitter man där och pillar lite förstrött med tungan över det skrovliga partiet i gommen där den obligatoriska fetthinnan satt sej och inväntar Paltkomat - det ofrånkomliga tillstånd där man för en timme eller två befinner sej i ett kolhydratrus med en fast övertygelse om att man aldrig mer ska känna hunger. Under denna tid kämpar verkmästaren i magen med palten i fas 2 och vi tar gärna en liten tupplur under själva matsmältningen. Paltkomats kännetecken är en genomskinlig blick, minskad pratlust och uppknäppt byxknapp.

Jag myntade detta uttryck om hunger för många år sedan: Likheten mellan mat och kärlek är denna - när man är hungrig så tror man aldrig att man ska bli mätt - och när man är mätt så tror man aldrig att man ska bli hungrig igen. Så är det med Paltkomat - i sanning.

I dessa tider när köket blivit internationellt och Tacos blivit svensk husmanskost av idag, vill jag göra en lite djupare analys på Palten som företeelse. Jag vågar drista mej till att påstå att troligen så har all mat sitt ursprung i Palten. Det var där det hela började - se bara på Vårrullen - deg med köttinnehåll, Pizzan - deg med köttinnehåll, Pajen - deg med köttinnehåll, Pitabrödet - deg med köttinnehåll, Korv med bröd - deg med köttinnehåll, Pirogen -deg med köttinnehåll. Ja ni ser ju själva. Vi får helt enkelt söka människans ursprung i Piteå. Sensationellt tycker du kanske, men vid närmare eftertanke - visst går dom lite på knogarna i Pitetrakten? (Obs det finns inget samband med Pit-bullen och Palten)

Imorgon smugglar jag iallafall en påse med det vita pulvret (ni på Stureplan ska inte tro att ni har ensamrätt pulver) till min Paltgourmet till syster i Gävle. Vi får invänta  en recention ifrån henne innan vi bestämmer oss för att gilla eller ogilla det norska påfundet. Den som väntar på något gott.....

Har senaste veckorna seröst funderat över att införskaffa 1 stycke spikmatta. Tror faktiskt på rönen att det onda övergår i behag, och att det skulle göra susen både för min egen och R:s stela ryggar. Vi är båda ungefär lika vigulanta som  två järnspett och ålderskrämporna börjar smyga sej på så smått.

Under årens lopp har jag faktiskt fallit till föga några gånger för Tv-shops ljusskygga mirakelvaror. Det har då mestadels handlat om skrymmande otympliga träningsredskap som utlovat fantastiska resultat på bilringsfronten.

Det enda som har smalnat  är tyvärr plånboken. Den "svarta springaren" är numera såld till en godtrogen ännu icke desillusionerad kvinna. Sit-upsbågen "råkade" bli kvar i huset efter vid skilsmässan och jag antar att den fortfarande tar upp ett halvt källarrum. Den lilla magrullaren med handtag står  framme i allrummet  till allmän fallrisk och förtret. Jag vågar inte använda den mer då jag hört ruggiga historier om folk som slagit ut framtänderna vid användandet.

En enda produkt  har varit till glädje i hushållet - Swivel Sweeper som faktiskt fungerar. I synnerhet den lilla bordsvarianten. Sonen ådrog sej dock mitt missnöje då han en gång "städat upp efter katten"  med den stora och sedan inte tömt den på begagnad kattsand. Den efterföljande konfrontationen kan i historien kategoriseras som ett "familjeintermezzo"

Tidigt 80-tal. Jag minns smärtans tårar brännande bakom ögonlocken - känslan vid användandet av den första tvshops-epilatorn, som långsamt torterande tuggade i sej stubben på min ena ankel och lämnat den rödblå dunkande och svullen. Och inte nog med det - Det är mer : Eländet ryckte dessutom inte upp håret med rötterna utan tuggade bara av stråna som föreföll både vassare och fler efter seansen. 595 kr rakt in i elden.

Denna mackapär följdes något år senare av en elektronisk pincett som skulle döda de förhatliga hårstråna en gång för alla. Vilket lurvigt fruntimmer kan motstå en sådan revolutionerande produkt? Inte jag inte.....Man skulle fånga stråna ett och ett och sedan nypa fast dom med pincetten som hade känsligheten av en grilltång. Varje strå skulle sedan behandlas 2-3min genom att hållas fast i pincettklon som gick på ström. Ett evighetsprojekt till och med för Kinas befolkning.  Nåja så lätt går det inte.

På senare år har jag varit mycket återhållsam med impulsköp över tv eller internet. R som jag inte i första taget skulle sortera in under kategorin "hushållsintresserade män" ropade dock upphetsat ifrån TV-fåtöljen häromåret. Han hade fastnat för nån svindyr dammsugarstor ångstrykmaskin. Märkligt att den annars rätt sansade mannen hemföll åt shoppingdjävulen direkt han slog på shoppingkanalen i dumburken. Jag lyckades dock avvärja detta impulsköp genom en kanalbytande manöver och fick honom på andra tankar.

Få se hur det blir med spikmattan. Jag känner hur 600 spänn bränner i bakfickan och fick nyss telefon från Ripjägaren som har ont i ryggen där han ligger i tältkåtan med 20 andra gubbar på fjället. Min egen nacke är stel och behöver en genomkörare så jag kanske slår till!

Ser förresten just att min lillkille Alex har blivit en värsta  snygga muskelmannen! Wow

Vad är det som är så fascinerande med sport egentligen?

Min till vardags så känslomässigt stabile sambo (om man bortser från hans reaktioner vid provocerande trafiksituationer såsom rött ljus, felvända bestick i diskmaskinen, bortplockade posthögar från köksbordet, kepsar vid matbordet, eller små försök till relationsältande från min sida) studsar här upp och ned i tv-fåtöljen.  En yrvaket rufsig och kalsongprydd gubbe, gastandes över en till synes sansad medelålders karl som på fullaste allvar satsat sitt liv på en studsande liten boll. Det handlar om Jörgen Perssons pingismatch i OS. 

Om det inte vore för det faktum att jag inser att R har många medbröder och medsystrar som gör gemensam sak - just här och nu, så skulle jag diskret börja bläddra i telefonkatalogen efter numret till psykakuten.  Denna folkrörelse, sporten, som blommar upp extra mycket i OS-tider har legaliserat vansinnet i vardagsrum och på arenor. Rent terapeutiskt har det säkert en förlösande och hälsosam effekt och lättar på spänningar i människans psyke - jag menar för dom som överlever blodtryckschocken i själva affekten.  

Jag minns ifrån min barndoms tv-fria frireligiösa miljö - chocken  - när vi besökte släktingar i den närbelägna staden i samband med ett fotbolls-vm av okänd årgång. Hur de skrek, vred sig och kastade sig på golvet i kraftiga konvulsioner när fel eller rätt lag gjorde mål. Själv satt jag oförstående och vettskrämd gapande som en fågelholk över detta obekanta scenario.  

I den stunden var jag barnsligt omedveten om att detta förekom i var mans tv-rum och fast övertygad om att det nog fanns en eller annan suspekt psykiatrisk diagnos i släkten. Ha i åtanke att jag ändå växt upp med tungomålstalande och  som vardagsmat. Från den dagen höll jag mig nogsamt kvar i tryggheten på pianostolen - långt ifrån sportkommentatorernas exalterade tonlägen och denna farsot "Sporten" som liksom en löpeld verkade invadera var man som upplät sitt sinne för dessa osunda aktiviteter.  

Jag sitter här idag förnumstigt på min självgoda breda bak, tar ännu en tugga av Jappen och skakar på huvudet åt spektaklet, fast tittar emellanåt nyfiket men diskret upp ovan glasögonbågarna för att helst omärkligt få en glimt av en lyckad repris. Jag har ju tagit ställning "mot sporten" och är mera inne på: Mot Sherwoodskogen och nåt bra fiskevatten.

I smyg gör jag ett litet diskret korstecken och hoppas att R:s blodtryck håller sig inom ramarna. Jag är ju rädd om min älskling och försöker påverka honom att jobba kognitivt med att välja sina "strider" ur ett hälsoperspektiv.

Ikväll blir det avskedsmiddag för Ellen o Lage tillsammans med Eivor o Lasse . På menyn står: Tunnbröd med romröra, Gräddstuvad renskav med kantareller och till efterrätt Eivors blåbärspaj med vaniljglass.   På sportfronten förbereder R Lilla OS i grävskopekörning för gästerna. Det gäller att skjuta ihop en tändsticksask med skopan...Hm

Ni har med andra ord en minst sagt märklig bilddokumentation att se fram emot i morgon. Håll i hatten! Till vinnaren tar vi väl min favoritlåt - den ryska nationalsången - för den är mycket snyggare.  

Inser att jag omedvetet påverkas av alla dessa modebloggar. Inte så att jag känner mej stressad att omedelbart uppdatera min garderob (förr eller senare blir ju allt modernt igen -titta bara på R som nu är helt "up to date" i sin rutiga flanellskjorta från 1998) utan mer så att jag förundrad iakttar vad som händer runt omkring mej.

Efter 2 timmars "provhyttande" häromdagen r/t ett stundande bröllop, så var jag inte bara snudd på utbränd utan också desillusionerad och benägen att instämma i vad min storasyster rådde mej för ca 15 år sedan. Hon sa: Gunnel - om du håller din arm framför ansiktet och tittar dej omkring på  ca 120cm höjd - så ska du se vad fint du har det hemma. Lyft blicken!

Samtalsämnet då var vi kvinnors oförmåga att någonsin bli nöjda med våra hem, men kan ju lika gärna appliceras på omöjligheten att förnöjas över den egna spegelbilden. Med armen i näshöjd såg jag faktiskt riktigt söt ut i spegeln.

I provrumskön stod jag  några minuter och smygbegrundade det som skedde i golvhöjd, under svängdörrarna.

Allehanda  fötter med vidhäftande ägarinnor snurrade runt därinne framför speglarna för att försöka  få en bild av hur man tog sej ut i backspegeln. Fötter av alla sorter, från små söta marsipanrosa leksaksfötter till mindre aptitliga skabbiga fotblad med håriga stortår tillhörande damer i varierande ålder och storlekar snurrade där runt framför min åsyn.

Från båsen hördes svettiga stånkanden och desillusionerade suckar. När det äntligen var min (o)tur så påmindes jag av min gamla ide om att installera bronserade speglar och soft belysning i provrummen istället för dagens vitblå  lysrörsljus som får plitor hakor och celluliter att framträda obarmhärtigt förstärkta.

Det slutar nästan alltid på samma sätt - man går bedrövat och hänger tillbaka  det mesta och funderar seriöst på vart man kan beställa en burka.

Jag är övertygad om att försäljningssiffrorna skulle skjuta i höjden den dagen affärsidkare i damkonfektion insåg detta. Celluliter  valkar och hakor - alla skulle de te sej mindre deprimerande och deras ägarinnor skulle glada shoppa vidare visserligen med allt tommare plånböcker, men iallafall en illusion rikare.

När yngste sonen vid 17 års ålder bevekande bad sin mor om en sista kattunge var det helt självklart att falla till föga. Det var ett sista barnsligt infall och just kissekattpunkten har alltid varit ryslig öm hos den överbeskyddande modern. Sorgearbetet efter "Tudor den förre" blev kort och en aning tvehågset eftersom vi inte säkert visste om han var i katthimlen eller om han helt enkelt behagat ge sej ut på en något längre pilgrimsvandring. Vi hade nämligen hittat honom i Lokus under "upphittat" och återbördat honom 3 gg från en gård  nästan 1 mil hemifrån. Vi valde till slut att tro att han förpassats till dom sälla jaktmarkerna av en bil, när kvällar av sökande och ropande inte givit resultat.

Tudor var en röd, social och inställsam rackare med mycket "kraftig" benstomme r/t all den myckna och feta fisk som matte fångat det året han levde. Hans ankomst i familjen fick Husses blodtryck och tillika testosteronhalt att stiga i höjden och en långdragen kampanj för att vinna Husses gunst drog igång direkt i bilen när vi hämtade hem Tudor som liten unge.

Varje kväll när Husse tog sin traditionsenliga powernap, bredde Tudor diskret ut sej över en centralt belägen utbuktning som för att markera sin makt. Tudor hade dock inte tillträde till vårt sovrum utan låg lydigt och inväntade morgontoaletten då han var rysligt pratsam och sällskapssjuk med oss alla.

Den slutgiltiga emotionella kapitulationen var väldigt nära vid ett enda unikt tillfälle - det var när Tudor en dag satt som välkomstkommitte på traktorsitsen i husses käraste klenod - Grållen - när vi kom hem från jobbet. Bättre än så blev det tyvärr aldrig och nu vilar Tudor i frid i motsats till sin Husse som numera har en ny, vit liten älskvärd kattfröken att emotså.

Husse har visst alltid jobbat hårt för att ge sken av att vara en machoman med alla tillhörande hårdingsattribut, men även solen har ju som bekant fläckar, så när han tror att ingen ser eller hör så kan jag höra honom småprata  i ett nästintill kärleksfullt men också lite smågement

tonfall. Kattskrälle - brukar han säja, tillgjort med en liten nasal knorr, och Lilla Gull vet inte riktigt vad hon ska tro, om detta är ett gott eller dåligt tecken, och flackar oroligt med blicken.

I början av vår relation - innan jag riktigt hade insett hur R värnade om sin kaxiga framtoning, föreslog jag naivt att vi kunde ta katten i koppel och gå ner till Camp Gauto i byn och kolla läget. Husse blev djupt indignerad och fnös mycket och länge  tills jag förstod att det skulle haverera hans image för tid och evigheter. Hur skulle det se ut med R i skinnbyxen och  storstövlen med ett litet fruntimmer i bakhasorna och en liten motsträvig kattstackare i ett rep och till allmänt åtlöje

Lilla Gull har skickligt nästlat sej in i vårt sovgemak och har nu en självklar plats i mattes knäveck, där hon kurrar ljudligt och ofta. Husse "råkar" titt som tätt gymnastisera mot sina frekventa vadkramper  just i fotänden och som av en händelse fösa ner Lilla Gull på golvet.

Detta ses inte med blida ögon av mej som hytter med pekfingret och morrar att man ska vara snäll med barn och djur och framför allt med små vita kissekatter och deras mattar. Än så länge har han inte riktigt fallit till föga men vi jobbar på med vår charmoffensiv Lilla Gull och jag. Jag brukar påminna om min dotter Isabelles ordspråk som hon myntade för ca 10 år sedan: Det är bättre att borsta katten än att kasta bort den.

Grattis förresten till dej Isabelle som fyller 21 år 21/8, och som fortfarande har sorg efter kissarna Kato och Fröken. Lycka till med ditt nya jobb som reseledare min lilla älskling.

GPS o PMS, eller Jag tror faktiskt att dom rackarna gillar att ta order ifrån kvinnor!

Är ni med mej systrar och bröder? De må låta hur kaxiga som helst, men faktum är lik förbaskat att de betalar dyra pengar för något de egentligen får gratis och franko  dagligdax.

Jag pratar om GPS:en. Den nya "nödvändiga" inneprylen som numera finns i var mans bil, båt eller snöskoter. Inte nog med att den är en  riktig trafikfara då det ofta ska pillas och grejas med den under pågående körning, den ska dessutom upplysa om färdväg ,mackar, restauranger, månfaser och fiskens huggperioder!!

Något som jag däremot ännu inte hittat i manualen är kalender för PMS-perioder, vilket är synd för det är ju faktiskt vetenskapligt bevisat att kvinnor med PMS är sämre bilförare och "ovetenskapligt misstänkt" att kvinnliga passagerare med PMS  kan försätta föraren i sinnesstämningar som är potentiellt farliga för såväl liv som lem.

Nu till pudelns kärna: Har ni noterat att ur GPS.en strömmar en kvinnoröst?! Som om inte vi kvinnor alltid vänligt talat, försiktigt kommenterat, vettskrämda gråtit, dirigerat, bett, hotat och semaforerat från passagerarplats när vi velat påverka såväl  hastighet, placering på vägen, färdriktning som stopp och allmänt trafikvett.

HELT GRATIS!

Förstår ni vart jag vill komma? Nu radar dom gladeligen upp tusenlappar för att ett okänt elektroniskt fruntimmer ska uppmana "gör om rutt"  eller "om 200 m - sväng vänster" när vi levande kvinnfolk alltid gjort det gratis och dessutom tillhandahållit kaffe, uppmuntrande nackmassage, och uppiggande/distraherande aktiviteter som lårstrykning, ögonbrynsplockning och kärleksfull servering av resgodis.

Kanske vi har undervärderat våra insatser. Om vi helt enkelt börjar ta "milersättning" för våra tjänster så kanske vi kan konkurrera ut den trafikfarliga  GPS:en och återerövra makten i bilen. Männen verkar ju gilla att betala för det. För det andra så har "min chaufför" aldrig lyckats missa Sävar-avfarten förrän vi skaffade just en GPS.

Tyvärr känns det som om att värdet av ett gammalt hederligt bra lokalsinne, kännedom om väderstreck, solen, månen och andra navigationshjälpmedel är på väg ut ur bilden. Männen hävdar ju att de  naturligt har ett något bättre lokalsinne, vilket möjligtvis  beror på att vi kvinnor mest satt hemma i grottan och höll elden vid liv medan de själva var ute och vandrade, jagade och tränade upp sin orienteringsförmåga. (Det är nog därför vi är så välorienterade i köksregionen systrar och varför mannen ej hittar smöret om det står lite för mycket till vänster i kylskåpet)

Ska inte våra barn och barnbarn få lära känna vårt eget avlånga land från bilfönstret - sitta obältade i baksätet i en varm galondoftande Amazon läsa kartboken och se det svenska landskapet passera förbi med dess skyltar och ortsnamn. E:4, Hudiksvall, 363, Vägen 7 älvar, Silvervägen....Få en egen uppfattning om avstånd och sammanhang och lära sej att längta. Idag sitter man "hörlurade" över en tecknad DVD-film istället för att "resa" med. Jag minns än hur förundrad jag var som barn över hur många orter det fanns som hette JVSTN - och tänk vad svårt det måste vara att uttala för de som bor där.

Nu bär det snart iväg norrut till fjälls igen - med både hängslen och livrem.....alltså både mej och min rival GPS:en.

Kör försiktigt hälsar er egen färdskrivare Gunnel

Måste medge att framtidsforskningen skapar nya möjligheter och skräckscenarier.

Både för egen del och andras kanske det skulle vara ide att skaffa sej några reservexemplar av sej själv och de sina att ha i byrålådan utifall att. Själv har man ju inte riktigt lust att utgå ur sortimentet riktigt än, men man känner onekligen hur organismen av ålder och slitage börjar svikta en aning och krämporna börjar försiktigt ge sej tillkänna så hux flux kanske man trillar av pinn. Jag går mot döden vart jag går.....så sant så sant.

Kanske R i 60-årspresent skulle få ett presentkort som utlovar  ett exemplar av mej - en naturtroget uppstoppad sambo att flytta runt i huset ifall det känns för ensamt den dag jag är borta. Som en sentimental installation står jag där full av träull med blänkande porslinsögon, en halväten kexchoklad i näven och mungiporna lätt tillbakadragna som för att just ta ett bett. Just sådan minns han nog mej - med pms-mjukisbyxorna på och såväl håret som fleecetröjan på trekvart. Inget tillrättalagt hollywoodstuk, utan mer som en naturtrogen dammsamlande  relik. Nja vid närmare eftertanke skulle jag nog själv inte uppskatta att se hans stela silhuett  bredvid sängen i nattmörkret. Vi föredrar nog båda att minnas varandra genom tidens vaselinsuddiga lins - lätt förskönade. Och som alla konstverk så är det bara originalet som är riktigt värdefullt.

Att dagen kommer när man går ur tiden är dock odiskutabelt. Jag vill ju gärna tro att själen går till en skönare boning och känner mej förnöjd över detta, men gammkroppen då?? Allt kött är ju hö säjs det och jag vill för allt i världen inte bli till besvär och kosta mina barn en massa pengar den dag jag väl är borta. Jag har för varje år blivit alltmer miljömedveten och försöker värna om vår natur, sopsortera och handla miljömedvetet, men jag vet oxå att jag själv är en vandrande miljökatastrof och att mina amalgamstinna käkar skulle kunna knäcka vilket torskbestånd som helst. Sedan torde man vara rätt proppad med konserveringsmedel så det är inte säkert att man alls förmultnar.

Fantasin flödar: Kanske man skulle ta och bli några kilo prima pellets att elda i brasan med? Eller en säck gödsel för blommorna? De senaste rönen om att frystorkas eller lösas upp till några liter simmig vätska tilltalar mej inte alls. Nej!

Mina barn vet att jag vill brännas och sedan ska dom strö mej i den brusande älven på den där speciella platsen som bara dom vet, en fin sommardag och alla 4 ska vara där och dom har order att vara goda vänner i allafall just då. Jag vill absolut inte veta av några intriger, utfrysningstendenser, gliringar, arvstvister den dagen, och jag vill absolut inte strös ner genom ett borrhål i isen! Sommar ska det vara, annars ska jag spöka för dom. Och dom ska minnas mej som i mina bästa stunder och le och vara glada för varandra och den tid vi fick.

Du kanske tycker jag är hemsk som skämtar så makabert om döden, men jag föredrar att veta både hur jag själv men även de mina vill ha det vid livets slut. Döden är ju det enda vi vet alldeles säkert kommer en dag för oss alla, fattiga eller rika. Fram tills dess kommer jag att leva och njuta av livet tillsammans med mina kära. Until the end.

Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång: Det här måste du komma och se! På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes livsfarlig farkost som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. Han utbrast genast i visionära användningsmöjligheter utan att beakta fara för liv och lem.
 

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation:

När jag nu har gått och skaffat mej dej....och vill spendera fritiden tillsammans, ska jag då sitta ensam och snorande på en sten i Gauto snickra på utkast till dödsannonser medan du vinglar iväg mot horisonten och en högst oviss framtid??? Vad är då meningen.....med detta....med livet...med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt iderika huvud och argumenterade  oroväckande enträget för sin sak tills hon somnade på sin våta kudde. Solidarisk eller toffel...(välj själv vilket) lade han drömmen en aning åt sidan men fortsatte att beundra dessa  ufon lite nu och då.

Den lilla systern berättade skroderande för sina supportande syskon och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben . Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par cm, och likaså hennes tävlingsinstinkt och insikt om  möjligheterna att nå avlägsna drömfiskevatten, så en vacker dag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sej till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans järnet var varmt.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens "uppkörning" och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sej för att våga sej på en provtur med flygläraren och så skedde en tidig och vacker junimorgon. Det bar av upp i det blå ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sej som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.
 

Numera är farkosten med vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom 22/7 2008