systergunnels

Går igenom barnens böcker, tidningar gosedjur och hittar de mest fantastiska teckningar och alster. Bland annat en dikt som Isabelle (nr3) skrev när hon var 9 år 1996. Isabelle föddes 1987 när storasyskonen var 5 och 7 år och blev genast prinsessan på ärten med sina guldlockar. Vår lilla primadonna absoluta. Strålkastarljuset riktades dock 3 år senare på den sprillans nye lillebror Alexander lintott, vilket kanske kan förklara känslan i hennes lilla förpubertetshjärta. Uppenbarligen upplevde hon mellanbarnets osynlighet, mellan sin 'lastgamla' storasyster och sin omhuldade lillebror, fast vi tyckte att vi var rättvisa och älskade alla lika mycket. Ska man skratta eller gråta? läs och begrunda:

Vad är meningen med att leva!

Min storasyster är snart död!
Min lillebror är som nybakat bröd!
Men Jag - Jag är mittemellan....
och det dom får - får jag sällan...


Älskade lilla gumman Isabelle - Hoppas det går bra där borta i San Augustin med nya jobbet och att ditt liv är fyllt av mening!

Kram från Mamma Gunnel

Foto: Robert.L

Ruskig tur i oturen!!

Jisses vilket projekt det är att söka bil. Tur att R redan var liite gråhårig innan vi började söka - annars hade han definitivt varit det nu. Det är ont om snygga säkra välskötta små mellanklassbilar i rätt prisklass som duger åt mej. Något som jag inte tänker tumma på denna gång, är säkerheten.

Jag har redan förbrukat min turkvot efter fjolårets trädkrock och skoterolyckan för två år sedan då jag gjorde en baklängesvolt och landade med bakhuvudet på en gasoltub, när vi åkte på skrå och R såg en möjlighet att svinga mej över ättestupan genom att tuscha en sten i ovädret. Å andra sidan kan man välja att se det som att jag förbrukat min oturskvot och hädanefter skulle våga ge mej ut i vilken kärra som helst.

Nåväl, jag hoppas att varken jag själv eller någon av de mina aldrig mer blir inblandad i en olycka eller rättare sagt önskar jag naturligtvis ingen att drabbas av detta.

Dubbla airbags och sidoairbags är mitt krav, sedan ska den kosta max 40 000 och helst vara silverfärgad,bensinsnål, välskött och finnas i Umeåtrakten. har du någon du vill sälja så tjoa på mej!

Om jag var rik skulle jag köpa en likadan som på bilden. Övre vindrutebalk skar av älgen på mitten, bilen förblev i det närmaste oskadad, och förutom ett riktigt vidrigt och grönt besök inne i älgmagen klarade sej passagerarna oskadda.

 

R&G

Någonting sätts igång i min hjärna när jag ser annonser eller skyltar om loppmarknad. En pockande sockerdrickskänsla som triggar känslan av två fulla bärkassar för en spottstyver -längtan efter det optimala fyndet.

Prutaren i mej bara väntar på att få köpslå, vrida vända och pokerfejsa mej till de bästa fynden. Jag och andra proffsloppare trängs och går som målsökande robotar efter rader av bord på jätteloppisar runt om i staden.

Utrustad med bra skor, några extra kassar och ett par hundralappar kommer man långt. De enda förberedelser som krävs är att planera rutten, äta en stadig frukost samt köra en sväng med roll-onen, tandtråden och tungskrapan för allmän trevnad.

En loppmarknad kan nämligen erbjuda en intressant, mångkulturell och rätt påträngande presentation av folks hygien, tandstatus, matvanor, alkoholkonsumtion, och frekvens av klädbyten. Inget för kräsmagade alltså....

Ekorrgenen i mej är nedärvd från mödernet som än i dag anno 2008 diskar plastpåsar och sparar använt julklappspapper och snörstumpar. Dock har jag inte riktigt nått den fasen än, men märker att genen gått vidare - iallafall till min äldsta dotter.

Nu är det ju inte på något sätt så att jag rent materiellt har behov av en endaste pinal till utan snarare så att jag själv skulle kunna ha en neverending loppis med eget stoff. Alternativt behöva en tändsticka...

I sanningens namn skulle jag behöva gå igenom och kritiskt granska det mesta jag äger. Motsägelsefullt nog så har jag länge haft en vision om att bara äga det som ryms i en papperskasse liten nog att kunna bära med mej på en pinne bort mot solnedgången.

Jag har en förkärlek för halvgamla saker, som grönt glas, gamla skrin och böcker - och så R förstås som nu uppfyller kriteriet 'semiantik'. Mitt senaste bokfynd var ett band i 3 delar för 10 kronor - Kvinnan och hemmet, skrivet någon gång på 40-50talet. Allt en kvinna kan behöva veta om såväl sin anatomi, psykologi och kvinnoroll som maka mor, kokerska, värdinna och husmor. Visserligen saknas en viktig för att inte säja ' springande punkt' (hi hi - nu fick jag till det!!) i beskrivningen av det kvinnliga fortplantningsorganet, men tack och lov är 'pricken över i:et' med på kartan i den moderna anatomilitteraturen.

Idag lyckades jag dock besöka 2 loppisar och provköra 4 begagnade bilar utan att köpa något, vilket kändes som ett steg i rätt riktning. Det bästa fyndet var dock när jag och R hittade varandra på 'Livets returmarknad'.

Foto: Gunnel Forsberg

Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på - desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka. Jag vill - om möjligt - kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga i uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för sina sin sista tid. De är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom svaghet - och berövas sin autonomi, sin integritet sin kraft och sin vanliga trygga omgivning.

Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av familj och vänner som under livets gång lärt sej avläsa, tolka tecken kroppsspråk och signaler. Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad eller förtroligt småprat genom årtionden. Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten - det mest privata. Allt förändras i ett nu. Hundratals främlingar - kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenheter, toaletter och privata skrymslen dag som natt - till livets slut.

Det kan gälla vår egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme trygghet.

Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning. Varje enskild individ rymmer sin egen värld - en egen mix av livets ingredienser och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar? Gör du?

Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag - vilken maktposition vi än besitter. Ja jag säjer maktposition för jag åsyftar likaväl dej beslutsfattare eller doktor som omvårdnadspersonal. Vi som är friska har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för dagligt arbete som vi själva valt, samt får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa.

Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb.

I mitt yrkesliv har jag mött många suveränt duktiga engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla. Professionella kvinnor och män som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna - iaktta - tolka -tänka med hjärtat, men också många trötta håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor.

Jag vill uppmana till att ständigt föra etiska resonemang sinsemellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa. Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre orkar göra sina röster hörda.

En fin Gautoöring

Sparkade just av mej storstövlen efter eftermiddagens fiskafänge här i Gautosjö.
Två fina öringar i halvkilosklassen skvalpar i fiskhinken plus en liten fisk till kisse - världens mest previligerade katt. Här får man nästan alltid fisk och jag tillbringar många timmar med mitt fiskespö på land eller i båt när vi är här. Robban bygger i vanlig ordning.

Det är höst i luften, friska vindar och naturen bjuder på så vackra färger att ögat tåras. Det mörknar redan före kl 20.00 och det luktar kallt. Än har inte snön lagt sej på fjälltopparna, men nästa gång finns det nog risk/chans för det. Här råder frid och själen vilar i tystnaden. Man tankar kraft så bra häruppe, inför arbetsveckornas korseld av möten och göranden.
Varsågoda hör kommer ett par bilder ifrån vårt paradis.

Mycket tårta blir det!!! Morgon middag och kväll, men nu börjar vi se en ände på tårtätandet......om man inte rent av skulle ta och utvärdera det som en ny bantningsmetod. Till att börja med  går man garanterat upp muchos, men troligen redan efter 2-3 dagar så får man mättnads/kräkkänslor bara någon formar läpparna till något som börjar på Tå............Någon som provat?? Efter allt kalasande satt det dock fint med en vanlig hederlig köttfärssås till middag, Mums!

Apropå bilringar, så lyckades jag med knapp nöd avvärja att ännu en rishög - rostvrak - reservdelsbil- plåtburk (kärt barn har många namn) sällades till den redan skrymmande samlingen av ickefungerade reunalt´s som dekorerar tomten. Tredubbla uppsättningar extra däck dessutom. Kan bli ett originellt staket.......Hm

Sonen och sambon är i maskopi om samlarivern - allt för att kunna återställa min bil i körbart skick efter topplockshaveriet härförleden. R tycker att det är ett utmärkt sätt att lära Alex meka med bilar - och där har han förstås en behjärtansvärd poäng. Själv är jag mera rädd att vi blir stämplade som miljöbovar och vårt hem som "rathål".

Förmodligen är jag starkt präglad av min gamla mamma som klassificerar folk efter hur det ser ut på gården. Folk som har ladugårdsdörrarna  på vid gavel döms ut. Inga bilvrak dekorerade med gamla trasmattor passerar genom det nålsögat inte! Som ett brev på posten infinner sej kulturkrocken mellan mej och min sambo, han som älskar att rada upp järnskrot i form av suspekta fordon, dieseltankar och gamla kompressorer på tomten.

Jag har nu helt sonika bestämt mej för att skaffa en anständig bil som är hyfsat säker, bensinsnål och snygg. Blocket scannas med lupp. R älskar att söka objekt - som tur är. Jag får lita på hans goda omdöme, även om vi har delade meningar om bilvalet. Han menar att allt utom en rekorderlig kombi med dragkrok är skräp. Själv skulle jag givetvis föredra en liten smidig och söt sak, men då får jag förstås tulla på säkerheten. Efter 2 olyckor anser jag mej då ha förbrukat min kvot av tur, så nu måste säkerheten gå i första rummet. Följ den spännande upplösningen kommande veckor!!

Efter en intensiv jobbvecka samt en massa födelsedagsförberedelser kom så "dagen D" -  Roberts 60-årsdag. En vacker septemberdag grydde. 19 timmar efter att vår första skrovliga morgongratulationssång klöv etern, avslutades en lyckad födelsedag till tonerna av unisona snarkningar i tv-soffan. Allt noggrannt dokumenterat av min dotter Sandra och hennes Christian som till vår överraskning och glädje dök upp bland gratulanterna under eftermiddagens "öppet hus", hitflugna från Göteborg.

 

Smörgåstårta och prinsesstårta samt Bellas bullar utgjorde kalaset tillsammans med kaffe och cider/vin. En inplanerad brakmiddag med lax i ugn, pressad potais o kantarellsås fick lov att sparas tills dagen efter, då vi hade smörgåstårta ända upp till struplocket hela kvällen lång. 
 

 

Mycket rolig och trevlig dag tack vare familj, vänner och arbetskamrater som droppade in med telefonsamtal, mail SMS,fina blommor och presenter.

 

Robert var både rörd och glad när vi nöjda kojade och summerade dagens äventyr. De bästa presenterna var dock själva gästerna som var på bästa festhumör och bidrog med mycket trevligt skratt och prat.

  

 

Förutom många fina blommor, amerikaresa, fin whisky och choklad, presentkort på norrlandsoperan, bio och show, lotter och en superfin väggljusstake, fick han boken Jorden sedd från ovan - en passande bok till denne gamm-Biggles. Han fick också två otroliga  förstoringar på canvas - bilder på jubilaren själv  i sitt esse - vårvinterbilder från skoteräventyr med grabbarna, tagna och bearbetade av vännen Roger Sandgren, vars fantastiska bilder jag varmt rekommenderar att ni tittar närmare på  http://photo.net/photos/Rosan

Fantastiska bilder av Robert i sitt esse på vårvinterstrapats med grabbarna.

Sammantaget en mycket trevlig och minnesvärd dag ! Nu ett djupt andetag innan det bär vidare mot de 70!

 

Klockan närmar sej midnatt och jag har lite på hjärtat att skriva innan John Blund kommer smygandes. Sneglar lite ambivalent mot R som nyss stöp isäng som en klubbad oxe. Ska jag purra karlstackarn och göra en framryckning  en sista gång innan han blir 60 eller ska han få spara krutet till självaste födelsedagen?..Hm... Efter en sjukt hektisk vecka är vi båda ganska spaka och möra.

Imorgon blir det födelsedag och öppet hus mellan 13-16 och därefter middag för de närmaste. Brakfest - det blir det nästa sommar då jag fyller jämnt. Vi får se till att ha kul dubbelt upp då. Men nu tar vi en sak i taget.

Ikväll vinkade jag av  Isabelle (nr3) vid tåget som tar henne ut i världen via Göteborg. Efter reseledarutbildningen på Gran Canaria får hon en biljett någonstans dit där hon ska jobba den närmaste framtiden. Jag blev lite tårögd men önskade henne lycka till. Hon har ju varit hemma en vecka så vi har fått rå om varandra.

Lycka till älskade lilla gumman! Var rädd om dej och akta dej för rövare som vill sätta tänderna i en liten söt Blondinbella.

Nu är väckarklockan ställd på 06.15 då det blir kaffe på säng, rosor, sång av hesa röster och presenter! Förutom en NewYorksresa får han sina hett efterlängtade kallingar samt biobiljetter,nostalgimusik och en utmärkt liten handbok där han sent omsider kan förkovra sej i att förstå sej på små fruntimmer samt få lite gångbara tips om förhållningssätt i knepiga relationsskeden.

Frågan är bara om han ännu är formbar eller har hunnit bli en cementerad gube utan utvecklingspotential. Jag tycker nog faktiskt att han utvecklas i rätt riktning och så länge det finns liv så finns det ju hopp.

Grattis älskling - nu har klockan passerat tolvslaget - det din födelsedag. Puss

Ett  uttalande gjort någonstans i Västerbottens djupaste inland . Fritt översatt: Nordanvinden är kall från vilket håll den än kommer..

Just här och nu finns det en påtaglig sanning i påståendet. Visserligen blåser det västliga vindar här idag men de känns väldigt nordliga för att inte säja isande. Tur att man kan få vara både moderiktigt och varmt klädd en dag som denna. Det är dags för "skinnbyxen" att komma ut ur garderoben. Dessa är tydligen ett hett plagg i höst. "How conviniant"att det slumpar sej så för oss modeanalfabeter. Lite nu och då är man helrätt. Inte illa!! Ett lämpligt mellanplagg - mellan shortssommar och skoterställsvinter.

Jag bär dock en liten isande fruktan att skinnvästen, de högt skurna jeansen, ring i örat och en liten gles hästsvans kommer att få en ny modevår hos de medelålders männen. Men så fel kan det väl inte bli.....igen??

Solen lyser iallafall och humöret är på topp. Svampplockning, kanske lite lingonplock och naturligtvis fiske står på mitt dagsprogram. Robert bygger oförtrutet vidare. Ikväll blir det surströmming hos Ove och Ingrid. Det vattnas redan i munnen. Här är gudagott att vara! Trots endast 5 plusgrader och iskalla vindar.

Kom hit vettja!!!

På plats i fjällparadiset med stort F och temperaturen är farligt nära nollstrecket. I natt frös ett tunt isskikt på vattenhinken och jag tangerade mitt personbästa på utedasset för att inte riskera rimfrost i akterspegeln. Soligt, vackert spegelblankt med hög och kall höstluft - så kunde man summera läget när jag puttrade ut med båten på dagens första fisketur vi lunchdags.

Inte en själ i sikte förutom Robert som flitigt jobbade med skotergaragets färdigställande. Eftersom det är september och lekdax för rödingen styrde jag kosan mot den plats där jag förra året blev vittne till ett fantastiskt skådespel. För ett ögonblick infann sej då en känsla av Karibiens korallrev  när jag plötsligt under båten fick se ett stim på 20-30 knallröda jätterödingar som helt orädda  dansade fram och tillbaka helt upptagna av sin lek.

Mycket riktigt var dom på plats igen, lika vackra med sina vita fenkanter. En del måste ha varit på 2-3 kg. De liksom böljade fram och tillbaka smekande varandra med fenorna. Jag blev sittande som förtrollad och betraktade deras lustfyllda lek tills en vindbris krusade ytan och jag tappade dem ur sikte. Märkligt att dom återvänder till samma plats - samma tid varje år för att leka och fröjdas. Jag kan inte tro annat än att det är lust som driver dom. Någonstans antar jag att det måste börja pirra, den biologiska klockan ringer och tjoar att nu är ägget löst så ge er iväg för katten. Till just den stenkanten.

Får telefon av chefen som överraskar med att berätta att jag blivit inbjuden av socialnämndens ordförande att komma och hålla mitt föredrag "Tankeväckaren" för länets alla socialnämndsordföranden vid en nätverksträff. Snacka om att jag känner mej ödmjukt hedrad, stolt och GLAD. Det måste innebära att jag är på rätt spår i mitt jobb - att sträva efter att inspirera, tankeväcka och engagera alla som jobbar med äldre och demenssjuka. Få dem att tänka till - även med hjärtat. Plötsligt struntar jag i att det är bitande kallt ute. För i hjärtat känns det varmt och gott!!

Tillägnad Daniel 3 år och Sandra 2år

Mina ädelstenar!

Formade i min egen kropp

Födda ur smärta och bävan

till en värld av glädje och sorg

Givande så många skratt

så många tårar

Livets Kryddpåsar - Odygdspåsar

Vardagens fest och pest

Var dag - ett nytt äventyr

Nya ord och hemligheter

Mina älskade

Mitt liv skulle vara fattigt er förutan

Hösten är här. Svamparna står som spön i backen, löven börjar gulna och jägarna  intar sina posteringar i sneda ihopsnickrade torn i väntan på älg eller björn. Man har sett dessa gubbar under sommarens förberedelser andfådda cykla omkring med små lönnfeta och övergödda gråhundar som plötsligt får komma ut och förvånat motionera efter ett halvårs skällande i rastgården.

Det inhandlas svindyra outfits, gröna och granna i allehanda prasselfria vattentäta och kamoflaugefärgade materiel och ovanpå denna prakt tronar illorangea kepsar. Familjernas surt inarbetade årspott av semesterdagar får  stryka på foten för familjefaderns årliga lekstuga i skogen. Nåja jag ska inte vara sarkastisk - jag som själv är fiskebiten borde ha förståelse för detta nöje.

När man säjer nöje - möts man av stränga blickar. NYTTA heter det visst. Frysboxen fylls förvisso, men om man räknar ut kilopriset i relation till förlorad arbetsinkomst/förlorad familjesemester, kostnad för kläder, licens, vapen, ammunition, transportmedel jaktkort och annat så ter det sej rätt billigt att kliva in på butiken och köpa sej sitt kött.

Det är dock inte helt otroligt att jag själv blivit inbiten jägare om jag hade följt pappa i skogen och i fotspåren, men nu nöjer jag mej med ett par hyfsade fiskespön och en chans att få doppa kroken i nåt närbeläget vattendrag. En sak som jag dock anser är viktigt är att kunna uppvisa ett nedlagt byte vid hemkomsten. Det rättfärdigar ju liksom att man ödslat tid på ett egoistiskt fritidsintresse - en slags muta till dem som väntat hemmavid.

Jag har svårt att förstå mej på de som fiskar - släpper tillbaka fisken och sedan nöjda åker hem. Det är ju själva triumfen, att kunna få tillaga eller frysa in en fin fångst för att sedan äta och njuta. Man får helt enkelt roligt två gånger. Minst!

Att bara fiska och sedan sätta tillbaka fisken anser jag att man skulle kunna likställa vid älgjakt med paintball. Själva nöjet skulle då vara att vänta ut älgen, pricka den med en färgblaffa, få tillfredsställelsen att se träffbilden för att sedan slippa hela böket med slakt och allt efterarbete. Dock har jag svårt att tro att den optimala tillfredsställelsen infinner sej, när man gnager på en helvegetarisk morot efteråt. Kött och fisk är gott gotti gottgott! Det står jag för.

Lyckligt hemkommen efter en innehållsrik, kul och inte minst mättande helg prisar jag än en gång högre makter för spandex -stretchmateriel. 120 mil i bil och 2 dagar i högklackat gör inte saken bättre precis. Mina underben och hälar värker och ser misstänkt kasslerlika ut, och byxknappen är i farozonen. För mycket fåfänga, dans och trerättersmenyer på en och samma helg om jag får säja det själv.

I almanackan ser jag att Ramadan inleds idag och har en vag fundering om att tillfälligt konvertera, men har istället av pur nyfikenhet bokat in en informationsträff på ett svindyrt bantningskoncept. Nog är det väl märkligt att det inte ska gå att hålla fingrarna i styr från godsakerna och munnen stängd. Karaktären håller sej tyvärr oftast utom hörhåll för mina små dövöron.

Vi funderar på att börja bugga 5 låtar varje kväll hemma, så kanske man kan skrämma igång endorfinerna tillräckligt för att rent av ge sej ut och promenera. R är en hejare på bugg och jag börjar fatta galoppen trots min tvivelaktiga koordinationsförmåga. Härförleden när vi var på bankett med Maud Olofsson  så var det dock bara ogjort att vi rammat hela det "robertforska  ekipaget" I farten höll jag på att sätta armbågen i självaste "centerpartiet" men lyckades passera med en hårsmån. Säpo blängde ogillande under lugg. Jag log dock förmildrande och en aning lismande åt henne senare under kvällen när vi parallellt steg ut från våra kissbås. Hon nickade allra nådigast.

Kontentan av helgen var iallafall att allt blev mycket lyckat. Bröllopet var fantastiskt från början till slut. Killarna var så fina och det bjöds på vacker miljö i "ladan" i Ultuna, underbar musikunderhållning, god mat och dryck, trevliga gäster, och våta näsdukar - alla ingredienser som innefattar ett lyckat bröllop.

Dagen efter en - miniöverraskningsförskottsfest - för R som snart fyller år. Jag bjöd mina barn m resp samt en rörd R på trerätters på restaurang Akropolis i Uppsala innan vi alla vände hemåt. Gott och trevligt!  Vi började smida planer för vår gemensamma fest nästa sommar då förhoppningsvis alla kan vara med.

Till Roberts oförställda glädje (inte) hann vi med ett Ikea-maraton i Gävle på hemvägen.  En och annan nyttig/onyttighet införskaffades innan vi ställde kosan norrut. I baksätet satt Isabelle 21 och Alexander 18 precis som förr i världen, men nu kändes det som om detta var en sista bonusgång och jag köpte gladeligen pizzaslices och snask till dom som förr i världen. Vem vet när det sker nästa gång. Mina kära sista minsta minimalisar! Snart åker Bella ut i världen. Tur att Alex finns hemma att klema bort nåt år till. Livet går för fort och är så dyrbart. Glöm inte bort att ta tillvara varje stund.

Vaknade kl 06.15 i en främmande mans säng . Lugn bara lugn - det är inte som du tror. Det tog någon sekund innan jag orienterat mej och kunde konstatera att jag befinner mej i Gävle hos min syster Sonia på mellanlandning inför dagens bröllop i Uppsala. Kände mej oförskämt pigg men låg kvar och gick igenom gårdagen i minnet. Den goda känslan fanns kvar.

Gårdagen -29 aug - var markerad med rött i min almanacka och en viktig dag i jobbet. Lite av en ödesdag kändes det. Vårt projekt och ett annat skulle presenteras för nämnden och det kändes spännande men även lite allvarstyngt.

Det var viktigt att vi där - som team - kunde förmedla vikten av ett fortsatt och långsiktigt arbete med att förbättra vården av de svårast sjuka i kommunen - att få gehör för de idéer som vi tror så starkt på och som vi känner är en bra inriktning.

Sammantaget blev det en bra dag som synliggjorde både vikten och bredden av vårt arbete. För egen del kan jag bara ödmjukt ta till mej att ett av mina utbildningskoncept  bildspeletTankeväckaren - Mitt liv i dina händer lagt, gick hem och fick avsedd effekt, trots att jag fått komprimera versionen till mindre än hälften. Meningen är att man skall beröras och tänka till angående sitt eget liv och angående  hur man vill förhålla sej i sitt arbete med personer som har en demenssjukdom. Det känns som att vi är på rätt spår!

Framför ligger helgens event - bröllop mellan mellan mina barns kusin Simon och hans Erik. Spännande! Det blir att ta på bästa bröllopsstassen och bila söderut till Ultuna!