Årets höjdpunkt - kollektivt tandläkarbesök
Experten säjer att man ska skriva personligt i sin blogg för att nå ut. För närvarande djupdyker jag i mina barndomsminnens djupaste arkiv, och hoppas att det kan locka dej till ett leende eller en tår i ögonvrån.
Tänk dej Norrlands inland i mitten/slutet av 60-talet.
Jag inser att somligt liknar Monty Phytons skrytsketch om vem som hade det värst, när jag berättar från minnenas arkiv, men somligt är faktiskt rätt absurdt trots att jag minns med glädje.
Bland årets absoluta höjdpunkter (sant!) var det obligatoriska massbesöket hos tandläkaren i Lycksele 7mil bort. Den sjusitsiga taxin packades med oss ungar, och med lite tur fick man sitta bakåtvänd längst bak. Det barn som hade anlag för åksjuka placerades i framsätet hos chauffören Sixten Gradin. Dagen låg lång och löftesrik framför. Ett heldagsäventyr - utan mamma och pappa till staden den brusande och pulserande - Lycksele.
I fickan brände slantarna. Efter genomlidet tandläkarbesök hägrade himmelriket - Fruktcentralen. Men först skulle man genomleva den evighetslånga väntan tills alla var klara innan vi nylagade, mörbultade och ännu bedövade dräglade iväg i gåsmarsch till kiosken. I kindpåsen bultade ännu blodiga bomullsrullar. Oftast hade det gjorts ganska massiva ingrepp, mycket nytt amalgam och tänder som drogs. Ingen mamma att hålla i handen. Vi var 7-11 år gamla. Längs Storgatan neg jag till varje människa jag mötte och sa Goddag - precis som vi lärt oss hemma.
Redan genom glasdörren kunde man ana härligheterna och drog ivrigt i det långa runda snedställda ekhandtaget för att kunna öppna den tunga dörren och få tillträde till sötsakerna. En ljuvlig arom av frukter, choklad, kaffebönor och för länge sedan förbjudna smaktillsatser steg i våra små förväntansfulla näsborrar.
Svårigheten var att välja bland allt det underbara.
Tomtebrus - små plastnappflaskor innehållande sprittande syrligt fruktpulver alternativt Hockeypulver - ett dito med salmiaksmak.
Kolarullar, lakrits eller hallon. Dixi, Rival eller Foxkola. Käck eller Plopp...svåra beslut för en suktande barnagom som just är på väg att vakna till liv efter Xylocainsömnen. Tomteklubbor eller sockriga röda? Valet var svårt - ja nästan omänskligt. De allra första lösgodisprototyperna - surisar, segisar och lyxsockerbitar trängdes i den vita lilla papperspåsen med lila och svart sirligt mönster på.
Känslan av rikedom när pengaskramlet tystnat och fickorna istället fyllts av påsar innehållande timmar av outsäglig njutning. Sockrets välsignelse hemsökte mej redan där och då och dess njutbarhet är än i denna dag i sanning svårslagen.
Sensmoralen av ett kombinerat tandläkarbesök och sockerorgie blir som den blir, men det hjälper mej ändå på ett sätt att minnas dessa rimligtvis hemska upplevelser som positiva. Sedan fick vi förstås rita tandtrollen Karius och Baktus i skolan samt skölja med det förhatlig fluoret varje vecka.
Hemma i badrumsskåpet stod eventuellt en tandborste - troligen oanvänd. Men den har jag inget som helst minne av.
Hahaha! Vi var med om något liknande, jag bodde ju i en liten by utanför Övik och klassen kördes i omgångar tillsammans till en lite större ort en mil iväg. Inte lika stort som Lycksele. Och tyvärr utan godisköpandet. Där grundlades min tandläkarskräck... Däremot minns jag allt godis du skriver om. Eller "Göttbitar" som vi sa. Och vilken skillnad när man handlade - man fick stå och välja en och en tills påsen var full. Vilka tålmodiga kiosktanter de måste ha funnits...
